Tre frågor till … Josefin Runsteen,
multiinstrumentalisten som i oktober släpper sitt första soloalbum.
Musiken på skivan är till stor del elektronisk och komponerad som ett soundtrack till dansföreställningen Hana – Three bodies. Runsteens skiva har samma titel. Föreställningen är skapad av koreografen och dansaren Frauke och är baserad på den japanska dansformen butoh, som är en återhållsamt långsam och väldigt unik dans från Japan. Vi blev nyfikna på mötet mellan butoh och musik.
Hur inspirerar butohdansen ditt musikskapande?
– Framför allt genom att den är uppbyggd från energi. Det långsamma tempot, den sega densiteten och den enorma, motståndskraftiga energin. Jag älskar att butoh vänder sitt ansikte mot det groteska och det fula … som att långsamt vrida huden ut och in så att inälvorna blottas i stekande sol. Då måste musiken antingen ta spjärn mot eller understödja det där trycket som uppstår.
Hur skapade du musiken till dansstycket?
– Jag utgick från dansstyckets fem element: luft, eld, jord, vatten och tomrum och från den energi som verket krävde. Jag utgick inte från toner, harmonier eller melodier utan snarare olika tillstånd. Det är inte låtar i traditionell mening.
Hur är det som kompositör att jobba med andra konstformer?
– Det är väldigt utvecklande och spännande att jobba med en kreatör i ett annat konstnärligt uttryck än musik, man har helt olika ingångar. Jag fick till exempel färger, former, dofter, målningar och kroppsliga sensationer att utgå ifrån. Det tvingar musiken att utmanas i sin bekväma form och att hela tiden expandera.
text: Sunniva Brynnel
(ur Lira #3 2021)
