Fire Orchestra
Stadsgårdsterminalen, Stockholm 22 maj
Oavsett hur många gånger jag sett Fire Orchestra live upphör de aldrig att förbluffa. När de nu spelar musiken från senaste jätteverket Echoes har kolossen på ett fyrtiotal musiker som medverkar på skivan skalats ner. Med andra ord är det premiär för ännu en upplaga av orkestern som nu har funnits i ett antal olika upplagor med olika instrumentkonstellationer och antal medlemmar. Här är fjorton kvar från skivsättningen och de har fått sällskap av tre franska nytillskott.
Även i denna nya sättning, precis som i de tidigare, växlar musiken mellan mer komponerade ensembleavsnitt och solopartier där medlemmar brötar loss ordentligt. Och precis som tidigare vänder Fire Orchestra förutfattade uppfattningar som folk kan ha om frijazz upp och ner. Visst förekommer här riktigt bröt, som sagt, ibland rentav rejält spräck. Men musiken är också oerhört vacker och dynamisk. Från det lilla växer det stora fram, som när en ljuvlig melodi från Martin Hederos orgel med stillsamt komp av trummisen Blanche Lafuentes klubbor på pukorna efterhand plockas upp av blåssektionen och rullar på minut efter minut och samtidigt nästan omärkligt växer i styrka, gitarr och syntar lägger till mer kraft, och så utbrister till slut trumpetaren Goran Kajfeš i ett solo medan de andra helt enkelt nöter på. Så småningom tonar det hela ner igen, efter tecken från Mats Gustafsson som stundtals agerar dirigent men här inte i lika stor utsträckning som i tidigare upplagor. I stället får hans barytonsax ta mer plats när han växlar mellan att ingå i kompet och blåssektionen.
Och så finns här ett otroligt groove! Två toner som upprepas varje takt är allt som behövs för att skapa ett makalöst sväng när elbasisten Johan Berthling mal fram ett hyperexakt ostinato, takt efter takt närmast helt oavbrutet i säkert bortåt nio minuter, medan Lafuente och David Sandström bakom varsitt trumset och Juan Romero på congas öser loss och blåsarna bygger upp gunget än mer.
Vid ett annat tillfälle sker det säregna att folk dansar järnet samtidigt som Julien Desprez hamrar med nävarna på gitarrsträngarna och manglar ut bisarra tjutande noisekaskader medan hans fötter studsar på effektpedalerna. Jättesväng och kaos på en och samma gång.
Som extranummer bjuds vi på en ruggigt stark At last I am free med David Sandström och vibrafonisten och violinisten Josefin Runsteen på sång, som även den börjar lågmält och stillsamt för att långsamt stegras i volym. En vacker och kraftfull avslutning på ännu en mäktig upplevelse signerad Fire Orchestra.
text & bild: Rasmus Klockljung
