Rastlös, orädd, nyfiken och drömsk – Angélique Kidjo hyllar sin far med favoritlåtar från barndomen.
Text: Patrik Lindgren
Jag fångar henne i språnget, på mobiltelefonen medan hon hastar runt på gatorna i ett januari-smällkallt och lunch-hektiskt New York City, Angélique Kidjos hem sedan över ett decennium. Klimatet är egentligen alldeles för bistert, men hon älskar det ändå.
– I looove it!, utbrister hon med sin säregna afrikansk-fransk-amerikanska accent och tutande bilar i bakgrunden.
– För att det alltid rör på sig, alltid händer något här!
Att fånga henne i språnget är enda sättet. Angélique Kidjo tycks vara i ständig rörelse, både musikaliskt och personligt. Rastlöshet, nyfikenhet och oräddhet i perfekt kombination. Kvick i tanken är hon också, det är knappt jag hänger med i svängarna när hon med intensitet, allvar och humor berättar om sig själv samtidigt som jag hör hur hon mellan raderna utbyter vardagsfraser med folk hon möter. Som barn kallades hon Speedy Gonzales.
Min sista fråga är vad hon ska göra härnäst. Svaret kommer blixtsnabbt.
– Du, om jag vore gud skulle jag veta det. Men jag vill inte veta. Jag bara vaknar upp varje morgon och hoppas att det ska hända en massa överraskande och spännande och bra saker.
Blickar bakåt gör Angélique Kidjo egentligen helst inte heller, hon verkar helt uppriktigt inte ha den blekaste aning om hur många skivor hon gjort (tio), och det var med motvilja hon såg sitt gamla skivbolag ge ut ett retrospektivt album. ”Jag förstod inte poängen!”
Men som nämnts är hon inte gud och allt som händer är inte positivt. För drygt ett år sedan avled hennes högt vördade far, den person som inte bara stöttat och pushat henne på alla tänkbara sätt under karriären utan kanske än viktigare gett henne den starka moraliska ryggrad hon stödjer sig på.
– Pappa var stenhård på vissa saker. Alla åsikter var inte bara tillåtna, utan de skulle dessutom nödvändigtvis ventileras hemma. Vårt hus var en frizon, öppen för alla människor och alla åsikter. Med ett enda undantag: han tolererade inga som helst rasistiska kommentarer, vare sig från oss eller andra.
Öppenheten gällde även musik. Medan mamman i första hand ägnade sig åt teater (hon drev ett eget teatersällskap) var den postanställde pappans fritidsintresse musik. Han spelade banjo och lyssnade på skivor.
– Det var min far som förde in musiken i vårt hus, i mitt liv. Och han sa: du måste lyssna på musik och du måste läsa. Det är bra för dig, det räcker inte att gå i skolan och lära dig saker där, du måste vidga dina vyer mer än så. Det var min far det. Så jag fick lyssna på musik från hela världen. Pappa trodde på utbildning i dess vidaste bemärkelse, och att utbildning var enda sättet att ta makt över sitt eget liv. Det här var på slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet i västafrikanska Benin, ett litet avlångt land inklämt som ett palmträd mellan Togo och Nigeria vid den mot söder vettande Atlantkusten – historiskt kallades just den här delen Slavkusten.
Den stora familjen Kidjo, de var nio syskon, levde i hamnstaden Cotonou. Idolerna, vid sidan om afrikanska stjärnor som Miriam Makeba och Bella Bellow, hette James Brown, Otis Redding, Aretha Franklin, Stevie Wonder och Santana.
Angélique stod på scen redan som sexåring, dansade och sjöng i mammans teater- ensemble på turnéer över hela Västafrika. Några år senare började hon sjunga i sina storebröders band, med amerikansk r’n’b och soul på repertoaren. I tonåren bildade hon det egna bandet Les Sphinx och som tjugoåring fick hon 1980 chansen att spela in sitt första album, Pretty, som blev en omedelbar succé runt om i Västafrika.
Samma år konverterade Benins diktator Mathieu Kérékou till islam och politiken fick en tilltagande islamistisk prägel efter de föregående åren av marxist-leninistiskt styre som Kérékou utövat sedan han gripit makten i en militärkupp 1972. Den nya riktningen tedde sig alltmer obekväm för en ung, kvinnlig artist med ambitioner.
1983 tog hon beslutet att flytta till Paris, där hon hoppades kunna utveckla sin karriär.
– Att lämna Benin var oerhört svårt. Jag visste att jag inte skulle kunna återvända, inte ens kunna prata med mina föräldrar så länge den regimen fanns kvar. Det varade i sex år och var oerhört tufft. Att leva i exil går inte att förklara innan man upplevt det.
Och den nya sångarkarriären tog inte alls fart som hon hoppats. Men Paris sjöd av musik från hela världen och efter några år figurerade hon flitigt i olika jazz- och funksammanhang med både afrikanska och karibiska kopplingar. 1989 kunde hon äntligen nydebutera som soloartist med skivan Parakou och efter det har allting bara rusat på.
I dag är Angélique Kidjo en världsartist, vars mix av afrofunk och soulpop ständigt söker sig nya vägar. På Black ivory soul utforskade hon brasiliansk musik, medan Oyaya! doftade varmt av Karibien. 2007 års storsäljare Djin djin var en veritabel orgie i celebra gästsångare: Alicia Keys, Joss Stone, Peter Gabriel trängdes med Ziggy Marley och Amadou & Mariam.
Men som sagt. Allt kan inte bara bära framåt. Faderns död 2008 ledde Angélique in på tanken att spela in ett album med barndomens musik, sångerna hon älskade som liten.
– Skivan blev ett sätt att sörja men också att hylla honom och hans idéer.
Albumet är en vilt brokig mix av gammal amerikansk soul, afrofunk, tradjazz, latin, ghanansk highlife, indisk bollywoodmusik och traditionella sånger från Benin. Ett av de främsta numren är Otis Reddings fina I got dreams to remember i innerligt gospeldoftande tappning, en låt hon sjöng på låtsasengelska som liten. Gripande är också tolkningen av Sidney Bechets jazzgodbit Petite fleur, ett av Kidjos fars favoritstycken.
Õÿö betyder skönhet på yoruba, ett av förbluffande många språk Angélique Kidjo behärskar. ”Det vackra i människor”, preciserar hon.
– Det är ett svar på att så mycket handlar om det motsatta i dag, om våld och fulhet, där de onda blir ungdomars hjältar och media svämmar över av dåliga nyheter.
Motdraget är en energisk nytolkning av Curtis Mayfields klassiska Move on up, som när den skrevs 1970 var en uppmaning till dåtidens amerikanska ungdomar att våga se framåt, att kämpa för sin egen framtid.
– Min version är tillägnad Afrikas, nej hela världens, ungdom och är en uppmaning att inte sluta drömma. För det är inte fel att drömma, jag tror att drömmar gör oss till bättre människor.
Angélique Kidjo har gjort mängder av covers genom åren, gärna de stora och klassiskt svåra låtarna: Gershwins Summertime, Jimi Hendrix Voodoo chile, Rolling Stones Gimme Shelter, James Brown, Otis, Aretha … Men rädd för att inte nå upp till originalens lyster är hon aldrig.
– Varför skulle jag vara rädd? Jag kan väl inte vara rädd för musik heller! Det är ju sånger som inspirerat mig och bidragit till att göra mig till den jag är i dag. Att själv spela in dem är inte bara en hyllning utan också att ge min version av berättelsen, vad i den som betytt mest för mig.
I sommar fyller Angélique Kidjo 50 år, vilket föga förvånande inte bekymrar henne det blekaste.
– Jag vet inte vad jag ska göra den dagen, men jag ser fram emot det. Kanske står jag på scen – det vore det bästa sättet att fira känner jag. Och vet du vad? Jag älskar att bli gammal. Vissa bekymrar sig för rynkor och sånt, men jag bryr mig inte – jag är ändå gift sen två decennier! Dessutom har jag bra gener, mamma är 83 och har inte en rynka …
Och musiken, ja, den släpper hon aldrig.
– Musiken har alltid varit en stor del av mitt liv, den var min utbildning, min uppfostran, min kärlek. Den finns i mitt blod idag. Jag vet inte vad jag skulle göra annars om jag inte var musiker, jag klarar inte ens av att tänka tanken.
Tre plattor för full koll på Kidjo:
Ayé (Island, 1994)
Angélique Kidjos andra album för Island spelades in i dels Minneapolis (där hon lånade Prince studiopartner) dels London, i den då stekheta soul/dance-combon Soul II Souls studio. Soundet var modernt och klubbrytmiskt (lite i stil med samtida Transglobal Underground med Natacha Atlas) men utan att försumma den funkiga afropop hon redan gjort till sitt signum. Skivan satte en ny standard för all afro-soul-dans-fusion.
Black ivory soul (Sony, 2002)
Musikaliskt lyckad tripp till Bahia i nordöstra Brasilien, där Kidjo på sitt eget soulfunkiga vis utforskade kopplingarna mellan det västafrikanska och det svarta brasilianska. Hon tolkar Gilberto Gils Refavela och får hjälp i låtskrivandet av brasilianska storheter som Vinicius Cantuária och Carlinhos Brown. Och tolkar mitt i alltihop Serge Gainsbourgs Ces petits riens. Hennes allra finaste skiva i undertecknads öron.
Djin djin (Razor & Tie, 2007)
Hennes i särklass mest stjärnbeströdda skiva i fråga om gästartister. Joss Stone, Peter Gabriel, Alicia Keys, Amadou & Mariam, Carlos Santana och Branford Marsalis är bara några av namnen som svischar förbi. En storartad skiva på alla sätt, välskrivna låtar och bredare i approachen än tidigare skivor men kanske blev det en eller ett par gäster för många till slut?
Först publicerat i Lira #1 2010. Du vet väl att som prenumerant har du tillgång till hela arkivet digitalt? I dagsläget alla tidningar sedan 2008, men det kommer att byggas ut successivt. Alla tidningar sedan starten 1994 finns också att beställa som lösnummer.
