Den numera vartannatåriga Folk & Världsmusikgalan hölls igår i Skellefteås imponerande nybygge Sara Kulturhus. Det blev en gemytlig branschfest och en uppvisning med på scen ett vasst urval av genrens främsta och mest intressanta företrädare samt prisutdelningar gällande åren 2021-2022.
Kvällens värdar var den fint samspelta duon Alva Granström och Bengan Janson som höll en ganska lågmäld men varm och hjärtlig ton i en välavvägd mix av trams och allvar. De visade också prov på sin musikalitet, bland annat i framförandet av en koral från Gammalsvenskby i Ukraina, som byggdes ihop med en nyskriven sång av Granström. Innerligt framfört och bringande ett extra djup till föreställningen.
Tråkigt nog var konsertsalen långt ifrån fullsatt men i gengäld uppstod en känsla av intimitet och gemenskap som möjligen bidrog till att känslorna svallade ganska högt stundtals.
Allra starkast var nog när en påfallande rörd och tagen Rostam Mirlashari klev fram för att ta emot priset för årets traditionsbärare, med motiveringen: “En nyfiken dörröppnare som skapar band mellan människor, en självklar röst i världen i ett ständigt nyskapande konstnärligt samtal som levandegör och förmedlar hans musikaliska arv. Med sin konstanta närvaro och stora passion att nå ut berikar han vårt svenska musikliv.”
Rörda till tårar var också representanterna för Norrköpings Folkmusikfestival, årets arrangör, medan kvällens spralligaste insats får sägas ha kommit från Lena Jonsson som för sin trios räkning tog emot priset årets artist.
Anna Ekborg Hans-Ers utsågs tämligen tippat till årets nykomling efter hyllade soloskivan från 2021. Fanny Källström tog mer överraskande men under jublande bifall emot specialpriset årets kompositör, medan duon Symbio fick priset årets utgåva för albumet Endeavour.
Framträdandena på scen höll en stabil och jämnhög nivå och bjöd på stor spännvidd, med Ebo Krdum i rockig sättning, ett finstämt nordisk-arabiskt möte med Staerna, tornedalskt låtlir med duon Hangasjärvi/Alatalo, folktonad poesi med Erika & Cecilia, dragspelsmusik på strängar med Mellanöstern-darr av Jularbo String Band, suggestivt samspel mellan dansare och spelmän i kvintetten VAK, trion Rås just avskalat råa låtspel på sax, klarinett och fiol, och så Katarina Barruks sceniskt snygga samiska folkpop – där vi verkligen hade velat se och höra betydligt mer än de fjuttiga fem minuter som stod till buds.
Alltför kort var det förstås också för tio man starka Spöket i köket, som kånkat 110 mil för att spela en enda låt – ”och då får det ju baske mig vara en jävligt bra låt”, för att ungefär-citera kapellmästare Nisse Blomster.
Det är förstås lätt att börja grunna kring det överdådiga slöseri som följer med galans nuvarande upplägg: åtta akter kallas in med allt vad det innebär av förberedelser, resor, boende, soundcheck och gager för att … spela i några minuter för en publik på några hundra personer.
Kanske kunde galan byggas ut till en liten festival? Alla är ju ändå på plats och spelklara. Eller åtminstone kompletteras med regelrätta konserter före och efter galan?
Nå, lätt att stå vid sidan om och tycka saker. Liksom det går att älta vidare det lite knepiga att hålla en gala vartannat år – vilket är fullt begripligt med tanke på hur mycket arbete ett arrangemang av det här slaget kräver. Men likförbaskat: på flera håll gick snacket att branschen suktar efter möjligheter att mötas, umgås, inspireras och utbyta tankar. Och då är detta för sällan. Plus att själva prisernas tyngd lite paradoxalt riskerar att devalveras genom att inte delas ut varje år.
Men vi har ju inte kommit till kvällens sista och finaste pris än. För galakvällen fick en befriande uppsluppen avslutning när Ale Möller ropades fram för att ta emot juryns egna hederspris, där motiveringen lydde:
“Folk- och världsmusikgalans hederspris går till en av den svenska folkmusikens viktigaste ambassadörer. En gudabenådad multiinstrumentalist, arrangör, inspiratör och nyskapare. Det började som en grekisk ungdomsförälskelse, övergick till en het kärlek till den svenska folkmusiken och har senare utvecklats till en öppet polyamorös relation till all världens musikaliska uttryck.”
Ale Möller var lyckligt ovetande men fann sig förstås snabbt och pratade bland annat om folkmusikens roll, att den inte enbart ska blicka bakåt och inte heller bara framåt utan också ta sin rättmätiga plats i nuet.
Sedan släpptes den gode Ale inte av scenen som väntat; i stället kallades kvällens alla vinnare upp och tillsammans med det kvardröjande Spöket i köket och konferencierduon utbrast kollektivet i en utlevelsefull Ales sommarvals som ryckte med hela församlingen i härlig allsång.
Nästa gala hålls våren 2025 och det är i dagsläget inte bestämt var den ska hållas.
Text: Patrik Lindgren
Bilder: Anna Drvnik
