Ciumafina
Pastrocchio
Skivbolag: NuTradRecenserad av: Bengt Edqvist
Publicerad: 16 maj 2016
Dela den här recensionen:
Hälften italienskt och hälften svenskt, har knappt hörts sen Den glade bagaren i San Remo märkligt nog. Så det känns verkligen överraskande att få en sådan här skiva i handen. Stefano Delvecchio är från Emilia-Romagna, en region som sträcker sig från söder om Milano till söder om Venedig ungefär, och spelar på ett durspel från Marche som i princip är världens dragspelstillverkande region nummer ett. Paulsons nyckelharpa är från Upplandsgrannen Åland.
Det är härliga klanger som möts. Melodiskt och samspelt och Stefano Delvecchio är en mästare på att utnyttja det lilla durspelet, att få det att låta som allt mellan ett munspel och en tramporgel. De två musikerna har jobbat hårt på att variera, det är gammalt, nytt, hemgjort och lånat i en salig blandning. Det är så vackert, ibland nästan skirt. Mer kammarmusikaliskt än bondskt. Stilfulla arrangemang och i Lilla fågel & Te gezojme se erdh pranvera får vi dessutom lyssna på en visa med två utomordentliga folkvisesångare, hade gärna hört mer av det, speciellt av Paulson.
I syditaliensk musik är det vanligt med tamburin och betydligt mer hetta och kraft. Möjligen saknar jag lite sådant här, men å andra sidan finns det kanske inte i dessa musikers tradition och resultatet är ju ändå splendido.