Isabella Lundgren
Calle Bagge Trio + Nordiska kammarorkestern
Konserthuset, Stockholm, fredag 26 februari 2016
Somehow life got in the way var inte bara en av 2014 års bästa svenska skivor utan också en rapport från ett existentiellt landskap. Isabella Lundgren kom med en röst som bär vittnesbörd inifrån texten själv. Liksom många stora musiker har hon skepnaden av ett käril, med en sällsam närvaro och en exceptionell teknisk begåvning. På skivan förstärks hennes uttryck av medmusikerna i Calle Bagge Trio som i sin tur bygger form för kammarorkestern. Somehow smälts samman till ett konstnärligt uttryck för en tidlös längtan.
När Isabella Lundgren, en fredag i slutet av februari, tar med sig musiken och föreställningen till Konserthuset i Stockholm är det utsålt och högt ställda förväntningar.
Konserthuset i Stockholm kan vara en överväldigande byggnad. Och det finns tusen sätt att närma sig henne. Cecilia Bartoli som en drottning. En kejsarinna som förvandlade henne till salong. Wayne Shorter som en upplyst, i stilla kontemplativt lyssnande.
Isabella Lundgren tar sig an det blåa huset öppet ödmjukt, men med lätt bävan – ”ni är många här, och det är lite otäckt”, erkänner hon och sträcker en hand ut i den dunkelt upplysta, fullsatta salongen.
Lundgren, denna lite motsträviga stjärna som helst vill vara en i laget, öppnar konserten sittande på huk medan stråkorkestern Nordiska kammarorkestern gör dirigenten Mats Hållings intro Procession från Someway life got in the way.
Sen ställer hon sig i ljuset och sjunger Everything must change. Det är skirt och försiktigt. Men hennes röst bär och överbryggar orkestern som tar aningen för mycket scenyta. Calle Bagges trio kommer in och trumslagaren Daniel Fredriksson gjuter nerv i spelet tillsammans med basisten Niklas Fernqvist, och där öppnar sig också en spricka mellan trion och orkestern. När Isabella ställer sig vid rorkulten syr hon igen den, men när hon kliver tillbaka tydliggörs det delikata i mötet mellan symfoni och jazztrio.
Efter paus har Isabella bestämt sig för att ta huset i anspråk på sitt eget sätt. Someway life got in the way sätter tonen för den fortsatta kvällen. I Down with love rättar hon in såväl orkester som bandet i ledet bakom sig och gästande tenorsaxofonisten Robert Nordmark går bestämt och självklart in i tonregnet. Upptempo-versionen blir en av kvällens absoluta höjdpunkter. Down with love, Why was i born med Joakim Milder på tenorsaxofon, Ac-cent-tchu-ate-the positive med Peter Asplund och Someway life how got in the way andra favoriter den här kvällen.
28-åriga Isabella Lundgren har alla möjligheter att bli allt hon vill. Kanske till och med allt det vi vill. Hon är redan en musiker som lyser med en egen, stark och sann röst. Och hon bör vara mindre orolig över risken att, som hon säger: ”skymma korset”. Genom att ta sig an den stjärnbelystas uppgift lyfter hon fram musiken ur skuggorna.
Och så avslutar hon med A time for everything, de sjungna orden ur Predikaren, med en klar och trösterik stämma. Det finns en tid för allt. Hos Isabella Lundgren skymmer det inte.
text: Magnus Östnäs
bild: Jan-Olav Wedin
