Kraxig men gåshudsframkallande Dylan i Göteborg

Ett tag funderar även de mest Dylanvänliga i vänskapskretsen på att ta en rain check denna tisdagkväll. Vad annars att göra när artisten som ska uppträda utmanar ödet med en låtlista bestående av The levee’s gonna break, Shelter from the storm, A hard rain’s a-gonna fall, Thunder on the mountain och Blowin’ in the wind? Nu visar det sig dock att de grå molnen håller sig inom råmärkena för lagen om alltings jävlighet. Istället blir det en trivsam men aningen kyligare julikväll än de som meteorologerna lovar ska följa, senare i veckan. Cirka 7500 personer lockas till de icke alls leriga gräsmattorna i Trädgårdsföreningen i Göteborg, och här finns både gamla och unga.
Huvudpersonen själv, den 73-åriga legendaren Bob Dylan, är knappast heller någon sol. Inget mellansnack, inga åthävor. Du går på Dylankonsert – du får Dylan. Nuförtiden sitter barden ner bakom pianot på de flesta låtarna. Hans pianospel är ganska rudimentärt, Dylan håller sig till några få toner – någon gång till och med ”fel” toner. De fem musikerna i kompbandet håller igen; det är ett närmast minimalistisk gung de frammanar. Moget och rockabilly-stunsigt ibland, pedal steel-vinande och countryanstruket ibland – och så förstås en långsamt sjudande jazzgryta på anrika rötter. Stundtals närmar sig soundet den där andra munterhöken, Van Morrison. Cry a while låter som en släkting till Tom Waits.
Det hela blir dock inte bättre av att Dylans röst kraxar ganska rejält numera, särskilt när han sitter ner. Jag har inget emot artister med integritet; jag håller av motvallskärringar och reflexivt reagerande rebeller. Men Dylans sångröst brister såpass mycket att den stundtals ställer sig i vägen för texterna och många av de känslor som orden och melodierna skulle kunna locka fram.
Dylan plockar inga låtar från senaste albumet Temples utan inriktar sig på två andra skivor från senare år: Modern Times och Love & Theft. Varvar detta med gamla klassiker som en gåshudsframkallande vacker Girl from the north country och en Shelter from the storm där munspelet ger ovationer, liksom flera andra gånger denna kväll.
I A hard rain’s a-gonna fall låter det mest som om Dylan ägnar sig åt skalövningar där hans röst vandrar längs fraserna. Lite som om hans röst ville styra över pianotangenterna. Ett av molnen på himlen denna omväxlande kväll. Vi får oss till livs en All along the watchtower där rösten och texten återigen försvinner där bakom pianot, en  desto starkare Ballad of a thin man där Dylan står upp och använder sig av hela sångmikrofonarsenalen. Allra sist bjuds vi på en fin version av den annars så söndertjatade Blowin’ in the wind med läcker fiol. Sammanfattat en stundtals frustrerande konsertkväll med flera vansinnigt fina stunder. Som livet självt (krax).
Timo Kangas