Alison Krauss & Union Station

Dela den här recensionen:

Det har gått fjorton år sedan Alison Krauss och pojkarna i Union Station senast kom ut med ett album. Krauss har visserligen gjort annat – både på egen hand och tillsammans med Robert Plant – samtidigt som grabbarna ägnat sig åt solokarriärer, diverse projekt och studiojobb. 

Men det är i den här konstellationen de gör sig allra bäst. Det är som om tryggheten i det välbekanta gör att axlarna sänks, lyhördheten skärps och musiken vibrerar lite extra. Det är klart att det inte skadar att varje enskild instrumentalist tillhör bluegrassgenrens absoluta toppskikt: Barry Bales (bas och sång), Ron Block (banjo, gitarr och sång), Jerry Douglas (dobro, lap steel och sång). 

En stor förändring jämfört med tidigare album är att Dan Tyminski (gitarrist, mandolinist och karaktäristisk sångare) har ersatts av bluegrassens mest prisade manliga sångare: Russell Moore från hyllade IIIrd Tyme Out. Moore låter emellanåt förvånansvärt lik Tyminski – båda besitter den där high lonesome-kvaliteten som utmärker bra bluegrassångare – men han bidrar också med något mer odefinierbart. Kanske lite mer energi och aggressivitet, vilket blir extra tydligt på de fyra låtar där Moore greppar solomikrofonen. 

Och så har vi förstås Alison Krauss själv. Som briljerar med sitt fiddlespelande och vars himmelskt klara sopran ger karaktär åt sångerna utan att bli obehagligt vass. Det är något förtrollande Bauerskt över rösten som är absolut närvarande och mjukt undflyende på samma gång.

Det råder inga tvivel om att det är Krauss som är kapten för den här skutan. I intervjuer har hon och de andra medlemmarna berättat om hur hon ständigt letar nya sånger, att hon samlat på sig möjliga låtar sedan förra albumet, men att det är först när hon hittar ”den där” låten som det blir dags att spela in en ny skiva. 

Den här gången var det när Krauss mitt under coronapandemin hörde Jeremy Listers sorgsna vals Looks like the end of the road som hon visste att det var läge. ”Om jag inte hade hittat den låten när jag gjorde det, vem vet när vi skulle ha gått in?”, säger hon om sången som inleder det nya albumet. Med innerlighet och förtvivlan i rösten sjunger hon om besvikelse och uppgivenhet: ”The lives that I’ve lost / I’ve run out of luck / Goodbye to the world that I know / Looks like the end of the road.” Den ödesmättade stämningen förstärks av Jerry Douglas mästerliga dobrospel och Jeff Taylors dragspel.

Arcadia är en förhållandevis mörk bekantskap. Majoriteten av låtarna går i moll och berättar historier som återspeglar det förflutna. Det handlar om svåra tider, förlust, längtan men också om förmågan att överleva trots allt. Som Granite mills, en dramatisk ballad om en katastrofal brand i en fabrik i Massachusetts 1874. Suggestivt och smått hypnotiskt byggs låten kring en drivande distinkt akustisk gitarr och färgas av fullkomligt enastående dobro- och fiddleinsatser. Och Russell Moore som med stark inlevelse berättar den tragiska historien där 23 människor miste livet. 

Sedan debutalbumet Two highways (1989) har Alison Krauss & Union Station förfinat sin version av bluegrass, inte minst genom att skala bort snarare än att lägga till. Arcadia måste ses som karriärens höjdpunkt i det avseendet. Här finns inget överflödigt krimskrams utan varje enskild instrumentinsats verkar göras med intentionen att den specifika låten och historien ska nå dess yttersta potential. 

Det gör också att när ett solo dyker upp får det ännu större effekt. Inte minst Jerry Douglas utmärker sig med fenomenalt dobrospel som skapar tydlig karaktär och känsla, men här finns också en rad passionerade gitarrsolon som bidrar till den imponerande helheten. 

Däremot är det lite för lite av blixtrande banjoekvilibrism. Det närmaste vi kommer är ett kort solo i den mer banjodrivna North side gal. Det kan möjligtvis bero på att det generellt är ett något lägre tempo på Arcadia jämfört med tidigare album, och ska man försöka hitta något negativt med skivan är det väl just det – det hade varit trevligt med någon riktigt ösig låt. Och så hade plattan gärna fått vara betydligt längre. Tio smärtsamt eleganta låtar på 36 minuter försvinner obegripligt snabbt när Alison Krauss & Union Station levererar akustisk perfektion.