Häromveckan kom till slut jazzvetaren Jan Bruérs mäktiga volym Jazz i Sverige – de första hundra åren (Ejeby förlag), en nästan sexhundra sidor bastant lunta som sätter på pränt jazzens svenska utveckling under hela 1900-talet.
Lira ringde upp Jan Bruér just som han satt med det sista korrekturet.
Hur är det att sitta med sluttampen av arbetet med boken?
– Det är överraskande intressant! Det är så mycket innehåll och det är så väldigt kompakt. Boken är uppdelad i olika avdelningar och innehåller också ett antal intervjuer med betydelsefulla jazzmusiker under 1900-talet.
Varför kändes boken viktig att skriva?
– Det finns en skivserie på Caprice Records som heter Svensk jazzhistoria som jag varit inblandad i. Men just cd-boxar är ju svåra att sälja nuförtiden, så boken är ett sätt att samla texterna jag skrivit till boxarna och att lägga till kompletterande texter om resten av 1900-talet. Skivorna på Caprice täckte ungefär åren fram till 1970.
Tycker du att svensk jazz har ett säreget sound?
– Jag hävdar att det fanns en svensk klang i jazzen redan på tjugotalet och framåt. Det kan ha att göra med att när man började spela jazz så var det ju dansmusik, foxtrotlåtar och så där, och man hade som musiker väldigt mycket Calle Jularbo och sånt i ryggmärgen. Det var också många som spelade jazz på dragspel på dansbanorna i Sverige. Till exempel Lars Gullin, Jan Johansson och Bernt Rosengren hade spelat dragspel i sin ungdom, och jag tror att influenserna från dragspelet blev ett nationellt särdrag, kanske omedvetet. Men i början tror jag att många skämdes lite för dragspelet och försökte dölja att de kunde spela dragspel.
Hur yttrade sig den influensen rent musikaliskt?
– Det fanns ett vemod i svensk jazzmusik och en blandning mellan dur och moll som jag tror har med det folkliga att göra. Det här vemodet skiljer sig från till exempel bluesens vemodiga karaktär.
Boken behandlar svensk jazzhistoria under 1900-talet, men vad tycker du har hänt på den svenska jazzscenen sedan dess, efter millennieskiftet?
– Det har kommit fram en enorm massa väldigt duktiga musiker i Sverige och det har att göra med jazzutbildningarna på musikhögskolor och liknande. Väldigt unga och väldigt duktiga musiker som gör sin egen musik. Inte minst sångerskor, jag vet inte hur många sångerskor som dyker upp varje år, det är enormt imponerande. Sen är det inte så att boken slutar exakt vid nyårsafton 1999, det finns några trådar in i nutiden också. Men framför allt handlar den om de första hundra åren med svensk jazz.
Sunniva Brynnel
[ur Lira #4 2024]
