Tigran Hamasyan

Dela den här recensionen:

Senast jag såg Tigran Hamasyan live, förra hösten med hans trio, bjöd han på stenhård musik, och detta trots att han enbart spelade flygel. På det här dubbelalbumet har han lagt till diverse syntar och gjort sin patenterade mix av komplex rytmik, folkinspirerade melodier och brutala riff ännu hårdare. Här finns inga gitarrer, utan det är Hamasyans keyboards, Marc Karapetians elbas och ibland alltså även pianot som står för riffen. Ändå är det stundtals bland det hårdaste jag hört på länge.

Här är kasten tvära inte bara mellan låtar utan även inom dem. The curse börjar med stillsamt piano och Hamasyans typiska visslade melodi med rötterna i armenisk folkmusik men förvandlas på ett ögonblick till manglande progressiv metal, pådriven av Nate Woods hyperprecisa trumspel. 

I andra spår dyker det upp bisarrt blippande syntar som kunde vara hämtade från gamla tv-spel, röster (oftast Hamasyan själv, några gånger Sofia Jernberg eller andra vokalister) som rör sig i ljudbilden, och mängder med märkliga ljud. 

Mats & Morgan och Meshuggah är oundvikliga referenspunkter i de hårdare partierna, men Tigran Hamasyan har vidareutvecklat det som de svenska veteranerna inledde till något fullständigt eget med inslag alltså även från bland annat folkmusik, klassisk musik, jazz och electronica. Det allra mest spännande är hur extremt väl han lyckas kombinera dessa olika element i stället för att bara växla mellan dem.

Förutom två cd innehåller boxen inte ett utan två häften med minst en illustration – det ena föreställande sagoliknande varelser och det andra med geometriska figurer – till varje låt. Det är alltså en konceptskiva, men förutom låttitlarna och två svårtydbara sångtexter (tryckta i minimal storlek) finns ingenting skrivet som förklarar storyn bakom. Musiken i sig är minst sagt fascinerande och mångskiftande, och det hade varit intressant att få veta mer om vad den handlar om.