Roy Hargrove Crisol

Dela den här recensionen:

Våren 1988 gick Roy Hargrove och hans medmusiker in i studion för att spela in föreliggande skiva, efter att ha vunnit en Grammy för bästa latin jazz-skiva med Habana. En välförtjänt utmärkelse, skivan var ett suveränt album rakt igenom. Och det visar sig uppföljaren också vara, Grande-Terre bjuder på makalöst välspelad och välproducerad latindoftande jazz i låtar med olika karaktärer; här finns snabba låtar med mycket slagverk och blås och souliga ballader med några få musiker och mycket däremellan. 

Roy Hargrove, som tyvärr gick bort 2018, hade en förmåga att få ihop bra band i olika genrer, där alla medverkande inspirerade varandra. Säkert bidrog den höga standard han visade genom karriären, både som solist och ledare. 

På skivan här fångar han direkt lyssnarens uppmärksamhet med sitt solospel, där han växlar mellan trumpet och flygelhorn. Vid sin sida har han en grymt samspelt ensemble om elva medmusiker på trombon, saxofon, piano, trummor, en massa slagverk samt bas och gitarr. Märkligt att ett så pass starkt album legat på hyllan i så många år. Men nu kan vi njuta av latinjazz med drag av soul i vissa låtar och hardbop i flera. Underbart.