Skivrecension

Can’t steal my fire: The songs of David Olney
Americana

Div artister

Can’t steal my fire: The songs of David Olney

Skivbolag: New West Records
Format: LP/CD/DL
Recenserad av: Pierre Eriksson
Publicerad: 22 nov 2024

Dela den här recensionen:

Det är den 18 januari 2020 och 30A Songwriters Festival i Florida pågår för fullt. På en scen sitter David Olney på en pall och spelar. Plötsligt pausar han mitt i en sång, säger ”I’m sorry” och blir stilla. Hakan faller mot bröstet, men greppet om gitarren förblir fast. Trots upplivningsförsök går hans liv inte att rädda och den 71-årige americanapionjären dör av hjärtinfarkt. Lugnt, värdigt och med sista andetaget mitt i ett framträdande. 

Det är en fin illustration av en artist som aldrig nådde de riktigt stora framgångarna, men som var en oerhört uppskattad låtskrivare av andra artister. Flera av dem har nu gått samman för att spela in ett hyllningsalbum med tolkningar av Olneys låtar. Och det finns gott om material att välja på: Olney gav ut fler än tjugo album under sin karriär och hans låtar har spelats in av bland andra Emmylou Harris, Linda Ronstadt och Del McCoury. 

Lucinda Williams inleder den sjutton låtar långa kavalkaden på Can’t steal my fire med att leverera en suggestiv version av Deeper well, som Emmylou Harris hade med på albumet Wrecking ball. Williams följs av Steve Earle som tar sig an Sister Angelina och The McCrary Sisters som gör en gospelsoulig version av Voices on the water. Buddy Miller står för ett av albumets höjdpunkter när han intar rollen som charlatan i Jesu fotspår i låten Jerusalem tomorrow, medan Mary Gauthier sjunger ur en fransk prostituerads perspektiv under slutet av första världskriget i 1917. 

Can’t steal my fire är inte albumet där den yngre generationen americanaartister stakar ut den musikaliska framtiden med intrikata arrangemang och nyskapande melodier. I stället handlar det om trygg – och för all del svängig – folkrock framförd av några av genrens nestorer med bootsen tryggt nedtrampade i det amerikanska dammet. Det är ett fint sätt att närma sig och upptäcka en låtskrivare som talade med många olika röster – Olney var ömsom mild, ilsken och glad men alltid enkel och genuin. Can’t steal my fire är ett tydligt bevis på just det.


Fler recensioner

Annonser