Willie Watson

Dela den här recensionen:

Gillian Welch & David Rawlings, John Prine, Sara & Sean Watkins – listan över de framstående artister som Willie Watson jobbat med är imponerande. Som tonåring var han med och grundade bandet Old Crow Medicine Show, byggt på en stadig stomme av traditionell nordamerikansk musik. Ett band han sedan lämnade 2011.

På egen hand gör Watson en rootsig amerikansk musik, med folkmusik, bluegrass och country på vägskyltarna. En musik som har hörts i flera av bröderna Joel och Ethan Coens filmer, och han medverkade även som skådis i antologifilmen The ballad of Buster Scruggs från 2018, vars galghumor i vilda västern-miljö finns att beskåda på Netflix.

Den självbetitlade nya skivan är nedtonad och bjuder fiol och akustiska gitarrer till sånger om livets alla skeenden och snedsteg. Den innebär också regelrätt ”debutalbum” för en veteranartist som tenderat att förminska sig själv, och som kämpat mot sina demoner, inklusive starka drycker. 

Det där med debutalbum är dock en sanning med modifikation, då Willie Watson faktiskt släppt två volymer kallade Folksinger på Gillian Welchs och David Rawlings etikett Acony Records. 2024 verkar dock Watson färdig att lämna tolkandet av andras musik bakom sig och låta de egna sångerna ta plats även på skiva.

Det svårvunna självförtroendet att presentera den här intima musiken för en större mängd människor är bara att applådera, för Willie Watson förtjänar mer än att bara vara känd som en evig sidospelare eller Coen-kollaboratör. Gabe Witcher (Punch Brothers) och Kenneth Pattengale (Milk Carton Kids) har inte överarbetat produktionen; det låter rättframt och ärligt. Musikerna är hämtade från Tom Petty & The Heartbreakers, Punch Brothers, Jenny Lewis och Bright Eyes-kretsen, och de gör heller inte saker i onödan.