Amythyst Kiah

Dela den här recensionen:

När Amythyst Kiah följer upp hyllade och uppmärksammade Wary + Strange från 2021 gör hon det genom att ta både text och musik i en delvis annan riktning. Där föregångaralbumet utgjordes mer av countryblues med amerikanska folkinfluenser, är den nya plattan en betydligt mycket rockigare historia där energiska elgitarrer och elektroniska beats tampas om uppmärksamheten med traditionella folkinstrument. Det är bitvis mer gasen-i-botten-känsla, men också lite mer ordinär nutida rock över det hela. 

Det är absolut inte dåligt, och folkinfluenserna är fortfarande tydliga, inte minst tack vare Ellen Angelicos fina insatser på dobro och mandolin – för att inte tala om Billy Strings gästspel på stompiga I will not go down med enastående picking gitarr som exploderar i ett solo som nästan är värt hela skivan – men den överlag mer modernt rockiga och rymliga elektroniska ljudbilden gör också musiken något mer anonym. 

På Wary + Strange uppehöll sig Kiah vid teman som sorg, förlust och utanförskap, den här gången handlar det mer om hennes övertygelser, utforskande av sitt inre, synen på organiserad religion (framför allt kyrkan) och fördomar hon mötte som svart queer kvinna i en amerikansk småstad. 

Redan i inledande Play God and destroy the world sätter hon tonen med varm och kraftfull röst: ”I want to burn every cross that you hide behind, but we’ve seen that before, so I’ll open every chakra, set all of my wards, in the end, we’re all, we’re going six feet underground.” 

Amythyst Kiah är en viktig röst som är väl värd att lyssna på – både för musiken och budskapet (även om hon gärna hade fått plocka fram banjon lite oftare än vad hon gör nu). Som hon själv uttrycker det: ”I’m a pilgrim for the empire of love.”