Lina Nyberg

Dela den här recensionen:

Nu blev det problem. Kurt Weill är en musikalisk husgud för mig och tydligen också en av Lina Nybergs. Jag vet exakt hur Weill ska framföras men så sjunger och spelar inte Nyberg och hennes musiker. Det krävdes ett antal lyssningar på albumet Lost in the stars innan vi kunde mötas. 

Kurt Weill var en kameleont, som förändrade sitt komponerande efter de länder (Tyskland, Frankrike, USA) han levde i. Lina Nyberg är också kameleontisk, i betydelsen att hon har flera personligheter och vokalister inom sig. Hon sjunger Weill på engelska, både hans amerikanska sånger och de melodier som hade tyska texter av Bertold Brecht. I mina öron låter det som om hon förflyttar det amerikanska en bit från USA och det tyska en bit från Europa. Hon sammanför Weill till en och samma kompositör.

Teatralt, jazzigt och melodiskt. Alltsammans med olika proportioner och betoningar i spåren. Sammanlagt blir det helt: en helhetssyn på Kurt Weill. Både Pirate Jenny och Bilbao song är fri vokaljazz på teaterscenen, fast inte Brechts teater. Surabaya Johnny är ännu frijazzigare. Mack the knife har fått ett gangsterarr à la storstadens mörkaste gator. 

Lonely town, av amerikanske Weill, får mig att ta fram facit, nämligen Abbey Lincolns definitiva tolkning. Jag lyssnar och jämför. Lina Nyberg får den att bli mindre definitiv. Nybergs tolkning är helt annorlunda och smått sensationell, både melodisk och spöklik.

Hon har även arrangerat musiken. Det betyder att musikerna spelar i samma atmosfär och stämning, poängterar med instrumenten vad hon sjunger och säger med rösten. Samtidigt som de har frihet att vara och spela som sig själva innanför arrangemangens ramar. 

Pianisten Daniel Karlsson, även Fender Rhodes i ett par spår, kan beskrivas som följsamt personlig. Också Hildegunn Øiseth, trumpet, och Fredrik Ljungkvist, saxofoner, blåser såväl sig själva som Nyberg och Weill. Basisten Mauritz Agnas och trummisen Peter Danemo måste ha haft ett svårt uppdrag: spela sparsamt men åstadkom mycket. 

Lina Nyberg har själv komponerat tre stycken, bland annat jazzfunkiga Mandarine moon, som liksom uppstått ur Kurt Weills melodier. Albumet slutar med att hon sjunger Speak low till egen akustisk gitarr som en annan singer-songwriter. Där kunde ännu ett album med Weill-tolkningar ha börjat …