Duga

Dela den här recensionen:

När duon Duga förra hösten släppte sin första låt var det tydligt att detta var något jag länge längtat efter utan att inse det, och det blir än mer uppenbart när Albin Broberg och Olof Kennemark nu ger ut denna ep bestående av deras hittills tre släppta låtar samt två tidigare outgivna. För mig, liksom för så många andra, är Hedningarna djupt saknade, och de sätter onekligen sin prägel på Dugas sound. Samtidigt uppdaterar duon det med ett mörker och en tyngd som känns helt samtida.

I dessa fem låtar skiftar stämningslägena rejält, från virvlande polskesväng i den traditionella Säbben till malande och nästan skrämmande i Kennemarks Prefation där korta, glesa fraser upprepas och byggs upp ovanför en mörkt mullrande klangbotten där det plötsligt dyker upp uthållna, kraftfulla orgelliknande ackord. Viola d’amorens täta resonanssträngsklang och mora-oudens basgångar är något av kärnan i den här ytterst välgjorda produktionen, där slagverken och andra ljud myllrar omkring. Det finns mängder med detaljer, och rösten som sjunger med i melodin långt bort i bakgrunden precis i slutet av titelspåret är en av de allra snyggaste.

Ep:n är kort, bara omkring en kvart, och varenda gång jag lyssnat har jag inte kunnat låta bli att göra det flera gånger i följd. Detta är något av det bästa och mäktigaste jag hört på mycket länge, och jag hoppas verkligen att det finns planer på både konserter och ett fullängdsalbum.