Lexingtone
Gamla Teatern, Östersund, 5 november 2024
”Remember, remember! / The fifth of November, / The gunpowder treason and plot / I know of no reason / Why the gunpowder treason / Should ever be forgot!”
Sällan har Guy Fawkes nattpoem passat bättre: nya bombningar i Ukraina och Libanon, ett ödesmättat val i USA, tolv grader varmt – i november, i Jämtland!
Lexingtone utgör härvidlag ett välkommet undantag. Kontrabasisten och kvällens ciceron Martin Sundström inleder konserten med att hylla den anrika salen i Gamla Teatern, och den är vacker: kristallkronan putsad, kandelabrarna tända, plyschridån dragen.
Kvartetten inleder med två snabba, nästan dansvänliga upptempobitar, Hatch och Snitch, och avslöjar samtidigt sin estetik: bebop snarare än hardbop, korta stycken hellre än långa improvisationer, melodi före modalitet, om inte anpasslighet så lyssnarvänlighet framför tonal utforskning. Bandnamnet, efter det legendariska skivbolaget Blue Notes adress på Lexington Avenue i New York 1951-57, bär syn för sägen.
Det är synd. Det hade varit roligare att höra vad kvartetten skulle kunna åstadkomma på obruten mark. För det är kvalitativt. Rytmsektionen är driven (nämnde basist samt batteristen Paul Svenberg) och ”solisterna” virtuosa (den med rätta prisade pianisten Joona Toivanen och utmärkte trumpetaren/flygelhornisten Erik Palmberg).
Därefter blir det latin för hela slanten fram till paus, för mycket för min smak. För att latin – bossa, cueca, cumbia, salsa, samba, tango – ska funka för en skandinavisk ensemble, och inte låta som en något bättre kopia på ett dussinband på Finlandsfärjan, krävs något nytt, en ny infallsvinkel och uttolkning. Där är inte Lexingtone.
Men Toivanens komposition Tango en botas demasiado grande (”Tango i för stora stövlar”) är en bit på vägen: en tungfotad tango i femtedelstakt och med karibiskdoftande trioler. Hypto krypto, titelspåret från förra plattan, är en smäcker pärla som också måste omnämnas.
Martin Sundström berättar att bandet är på väg till Sundsvall för en spelning (jazzkonserterna i Norrland följer ofta en förutbestämd rutt) och en studioinspelning av deras kommande lp (Ja! Vinylen är på frammarsch igen). Det framgår inte om den upphottade, tempouppdrivna bluesen, signerad Palmberg, är en av bitarna på nya plattan; kvällens bästa är den likväl.
Sammanfattningsvis: bossa, ballader och lite (för lite) blues.
Text: Rikard Rehnbergh
