Cosmic Swing Orchestra
Källarbyn, Stockholm Jazz Festival 13 oktober 2024
Helt ensam framför publiken inleder barytonsaxofonisten Jenny Frøysa konserten med norska Cosmic Swing Orchestra, och med hjälp av livelooping och diverse effekter bygger hon upp lager på lager av klanger som mycket väl hade kunnat vara hämtade från en rymdfilm.
Redan där kommer en antydan till första ordet i bandnamnet, och när de övriga tio spelande promenerar in i lokalen och runt publiken visar det sig att det är kosmiskt sväng snarare än swing som gäller.
Iförda fantastiska scenkläder – oerhört färgstarka, dekorerade med otaliga paljetter och i några fall fotsida – drar bandet igång ett tungt gung och trumpetaren Øyvind Mathisen brister ut i ett mäktigt solo. Så småningom sätter pianisten och bandledaren Petter Dalane igång en sorts call and response-kör där hela bandet svarar, med en text om kärnvapenkrig. Sällan har frasen ”it’s a motherfucker” låtit så glad och svängig. Och allt detta sker alltså redan under första låten …
Cosmic Swing Orchestra blandar hejdlöst jazz med funk, rock och afrobeat. Ibland kompas komplexa trumrytmer av diverse små slagverk, Dalane byter till elgitarr och drar tunga riff och de sju blåsarna lägger synkoperade inpass. Någon gång dyker en slidevissla och en kvittrande blockflöjt upp, en annan gång byter två av saxofonisterna till en förhållandevis stillsam tvärflöjtsduett, och vi får höra Even Brodwall spela ett oerhört ösigt och brötigt valthornssolo. Alla i bandet får för övrigt minst ett solo under konsertens gång, var och en med briljant och egensinnigt spel.
Det svänger något sanslöst näst intill hela tiden, och när de långa låtarna till slut är över håller Dalane långa mellansnack där han på varvad norska och engelska får både publiken och bandkamraterna att skratta åt bisarra anekdoter. ”Det er bare tull!” betonar han ibland för att påpeka att hela den långa storyn han just dragit var helt påhittad.
Detta är verkligen totalunderhållning. Cosmic Swing Orchestra ser till att inte bara musiken utan allt som sker är en viktig del av helheten. Så småningom, medan tenorsaxofonisten Aksel Rønning spelar solo, börjar plötsligt de övriga blåsarna tåga runt i lokalen och drar med sig en stor del av publiken ett par varv. Efter det sätter sig inte många ner igen, utan fortsätter dansa.
Även bandpresentationen i slutet görs så klart på ett helt eget vis. Även här leder Petter Dalane resten av bandet i call and response när varje medlems namn inte bara ropas upp en gång utan sjungs många gånger, i allt märkligare fraseringar och ibland i egendomliga falsettutflykter som de andra allt mer skrattande försöker upprepa.
Till och med publiken sjunger med när både namnen och diverse beröm och kommentarer om musikerna repeteras, och hela proceduren tar omkring tio minuter. Till slut vandrar hela bandet ut, spelande samma låt som när de gjorde entré, och en lika egenartad som lysande konsert är över.
Min enda besvikelse, som förvisso är rejäl, är att Cosmic Swing Orchestra inte spelar sin fullkomligt magnifika cover på Black Sabbaths War pigs (lyssna på den på Soundcloud!) som hade gjort den här kvällen ännu mer sagolik. Men detta till trots är det här tveklöst en av hela jazzfestivalens stora höjdpunkter, och vi får verkligen hoppas att denna Sverigepremiär för bandet snart följs av en återkomst hit. Detta finns det garanterat många fler som vill se, även om de inte vet om det än.
Text & bild: Rasmus Klockljung
