Kungliga Musikaliska Akademien valde i våras in bland andra fiolspelmannen Magnus Bäckström, sångaren Rostam Mirlashari och jazzpianisten Elise Einarsdotter till nya ledamöter. De senaste två åren har även digniteter som Herbie Hancock och Joni Mitchell valts in som utländska ledamöter. Men vad gör akademins ledamöter egentligen? Sitter Joni och Herbie i möten i Stockholm titt som tätt?
Akademiadministratör Anna Ingvarsdóttir Cronström berättar vad akademin och dess utländska samt svenska ledamöter egentligen gör:
– De utländska ledamöterna gör absolut ingenting inom akademin! När vi utser en utländsk ledamot är det en hedersbetygelse, med vilken vi vill säga ”Vi tycker att du är fantastisk och vi vill hedra dig med en plats i vår akademi eftersom du har påverkat den svenska musikhistorien och musiklivet”. Beethoven blev till exempel invald och han var jättestolt. På hans museum i Bonn finns hans så kallade kallelsebrev, som meddelar att han är invald i Kungliga Musikaliska Akademien.
Annat är det när man väljer in svenska ledamöter.
– De svenska ledamöterna har en mer aktiv roll i akademin och processen när vi väljer in dem är väldigt hård. Det diskuteras och bollas och tänks väldigt länge för att de ska bli invalda.
Det finns inte heller hur många lediga platser som helst för de svenska ledamöterna.
– Det finns hundra platser för svenska ledamöter som är under sjuttio år. Sedan pensioneras de från sina uppdrag, även om en del fortsätter att vara aktiva i akademin på olika sätt. Men året de fyller sjuttio ställs deras plats till förfogande för nya ledamöter att bli invalda.
De aktiva ledamöterna är del av akademins stora kompetensbank.
– De används i diverse juryer och nämnder, när det ska skrivas remisser samt till prisceremonier. Och till konserter, vi har också en liten konsertverksamhet, berättar Anna Ingvarsdóttir Cronström.
Vad tycker du är det viktigaste som Kungliga Musikaliska Akademien gör just nu?
– Jag tycker att det är projektet Sjungande barn [läs mer om det i Lira #2 2023], där vi jobbar för att få kulturskolan och musiklärare att få barn att börja sjunga igen. Eller snarare, att använda sina röster. För det där brölet på luciatåget alltså … Och det där man hörde på OS, när vissa svenska lag sjöng nationalsången. De brölade, ingen kunde hålla en ton. Det var i och för sig inte bara det svenska laget. Men då tänkte jag att gud vad skönt att vi har projektet Sjungande barn, för då kanske nästa generations handbollsspelare kan sjunga nationalsången!
Varifrån kommer akademins pengar?
– Vi har lite stöd från Kulturrådet och det är bra. Men allra mest kommer pengarna från fonder, till exempel fick vi en donation i år från en man som testamenterade sina pengar till unga blåsarmusiker. Men vi är inte rika som Svenska Akademien, herre min själ, de har ju pengar! Vi hör till de fattigare av de nio akademierna.
Så ni söker själva pengar, och sedan söker kulturarbetare och studenter i sin tur pengar av er?
– Ja. Det är jättestyrt vad vi kan ge och till vem. Vi har till och med en fond där den sökande ska ha trasiga skor! Och vi måste följa stiftelselagen. Vi har hur många fonder som helst till sångare och pianister. Sen ser vi också att det behövs fler unga blåsmusiker i Sverige i dag. Alla vill sjunga och spela piano, men få unga vill spela träblås och bleckblås. Inom det området behöver eldsjälarna mer hjälp.
Text: Sunniva Brynnel
[ur Lira #3 2024]
