Julius Rodriguez

Dela den här recensionen:

Julius Rodriguez var i blotta tioårsåldern då han först började frekventera jazzklubbar i New York. Som ett underbarn formad av stadens kulturella arv erhöll han snart ett välförtjänt rykte som en talangfull och mångfacetterad multiinstrumentalist. Det ryktet har kultiverats över tid, och i dag, då Rodriguez i sammanhanget alltjämt kan lystra till epitetet underbarn (han fyller 26 i september) är han en eftertraktad kollaboratör vars samlade gärning vunnit skattning hos både kritiker och lyssnare.

Efter Julius Rodriguez förstlingsverk Let sound tell all, som dök upp för två år sedan, släpptes så hans andra soloalbum i juni. Evergreen är en samling välpolerad och stramt hållen jazz, vars ambition alldeles tydligt är att skapa en musik som är stöpt i traditionella uttryck, men som via sina många genreöverskridande beståndsdelar och sin delvis elektroniska orkestrering har för avsikt att utvecklas till något annat. Dessvärre lägger mestadels den alltför putsade ytan och frånvaron av märkbar spontanitet sordin på den ambitionen. Kvar finns ofta bara ett tämligen linjärt sound, som i värsta fall går obemärkt förbi.

Emellanåt – tyvärr alltför sällan – bränner det emellertid till, företrädesvis då Rodriguez drar ned tempot, och låter sina arrangemang ta plats. Men för det mesta berör Evergreen mig på liknande vis som, säg, Bo Kaspers Orkester, berör mig. Jag vet att jag har med proffs att skaffa, musiker som tvivelsutan genomför sin sak helt utan klander, ändå bär slutprodukten på axelryckningens omisskännliga air.