Madeleine Peyroux

Dela den här recensionen:

Hon kom fram som jazzsångerska och nådde framgång tidigt i karriären. Med nya skivan är inte mycket av jazzen kvar. Som så många andra jazzsångare av i dag vänder hon sig mot singer-songwriter-idiomet. 

På Let’s walk hörs tio låtar som hon skrivit tillsammans med Jon Herrington, som också spelar ett antal instrument på skivan; gitarr och mandolin bland annat. Ett litet band med trummor, bas, orgel och andra klaviaturer samt en hel del utmärkt stämsång från tre sångare plus bandet som både spelar och sjunger på skivan.

Låtarna är arrangerade i mjuk americanastil med en hel del inslag av blues, gospel och soul. Snyggt och välspelat men ibland lite opersonligt. Gospelindränkta titellåten är en av skivans bättre, där bränner det till, vilket det också gör på ytterligare några av låtarna. Problemet med produktionen är att hon hamnat i ett idiom som så många andra artister också anammat. Skivan är egentligen inte så dum med en skön atmosfär och uttrycksfull sång. Men den riskerar att försvinna i mängden.