Meshell Ndegeocello

Dela den här recensionen:

Författaren James Baldwin var en stor musikälskare, var vän till Nina Simone och framträdde med Ray Charles. Att Meshell Ndegeocello skulle låta sig inspireras av Baldwins ord gällande USA och ras kommer alltså knappast som någon överraskning.

I samband med hundraårsfirandet av Baldwins födelse i Harlem väver Meshell Ndegeocello in Baldwins ord på sin nya skiva, med en albumtitel hämtad från boken The fire next time från 1963. En bok som passande nog också innehåller essän My dungeon shook: Letter to my nephew on the one hundredth anniversary of the emancipation.

No more water är en utväxt från Ndegeocellos teaterföreställning Can I get a witness? och skivan bjuder på en svindlande resa mellan arga ord och meditativt lugn. Hela tiden i ett slags samtal med Baldwins liv och gärning, där författarens ord både inspirerar och används i låttexterna. Ndegeocello antar också något av en dirigent- eller kanske snarare regissörsroll här, då hennes basspel eller sångröst knappast dominerar skivan.

Just de talade inslagen kan vara svåra att återkomma till gång på gång, när det är musiken man vill åt, men de är förstås minst sagt kongeniala i sammanhanget. Här ryms influenser från både The Last Poets och Marvin Gaye. Och vi ska inte glömma att skivan också hyllar andra afrikan-amerikanska hjältar som professorn, filosofen och poeten Audre Lorde.

Ndegeocello och medproducenten tillika gitarristen Chris Bruce använder en bred palett, med många samarbeten. Från poeten och aktivisten Staceyann Chin till själfulle vokalisten Justin Hicks, från Pulitzer Prize-vinnande författaren Hilton Als till saxofonisten Josh Johnson. Den sistnämnda agerade också producent till Ndegeocellos hyllade fjolårsalbum The omnichord real book; hennes första släpp på Blue Note.

Att hela ämnet för No more water känns så ytterligt relevant även 2024 ger (tyvärr) skivan en ännu starkare tyngd och innebörd.