Agnes Persson Trio

Dela den här recensionen:

Från mjukt och sprött till attack och larm (fast blott några enstaka toner). Så kan Agnes Perssons gitarrljud beskrivas. Albumet Listen closely gjordes med hennes nya trio, bestående av Jakob Ulmestrand, kontrabas, och Ludwig Aronsson, trumset. Bägge är nära nog lika egna som elgitarristen Persson, i betydelsen var och en sin egen musikaliska individ.

Samtliga sju låtar komponerades av Agnes Persson, tre av dem med övriga bandet. Hur mycket som nu är komponerat respektive improviserat? Hon är stigfinnaren och spelledaren. Men Ulmestrand och Aronsson spelar inte med helt lydigt utan tillför sina tankar och uttryck. De samspelar med, mot och jämsides. 

Varje spår döljer hemligheter, som jag uppfattar först efter flera lyssningar. Till exempel att elgitarrens toner bildar allt vackrare melodier. De tre första låtarna/spåren visar albumets rikedom, flersidighet och bredd:

I The music never stopped spelar Agnes Persson så spröda, klirrande toner att det är svårt att förstå hur de kan komma från en elgitarr. Liksom stämningsackord blandas med snabba, hoppiga toner.

I Jordens hjärta, en tonsatt dikt av Peter Curman, medverkar albumets första gäst, Maja Svantesson, som sjunger, framför och gestaltar. Instrumenten växer upp och börjar kommentera. Det musikaliska påverkar det vokala: sången blir ordlös, rop och skrin. Elgitarrens volym stegras till friformrock, inte distat men ”oväsen” och ”oljud”. 

I Guarmelande tillkommer nästa gäst, Daniel Ögren, på tolvsträngad akustisk gitarr. Den elektriska respektive akustiska gitarren förenas i ett gemensamt ljud. Musiken blir ålderdomligt folklig.

Och här finns ännu mer bredd: I can only sing the truth är som gammeldags jazzsväng och The sound of your hello inleds med kontrabasen (observera, inte elbas) högst upp i ljudbilden med klirrande elgitarr och slamrande cymbaldjungel under. Trummorna kan också porla som bäckar, forsa som vattenfall och slå som en skogshuggare bland träden. 

Gitarreferenser (i mina öron): Larry Coryell, Jimi Hendrix och Wes Montgomery. Slutbetyg: Ännu bättre och mer personligt än Agnes Perssons debutalbum.