Sahra Halgan

Dela den här recensionen:

Sahra Halgan har blivit en musikalisk och kulturell ambassadör för Somaliland, det i princip självständiga området på Afrikas horn som under kolonialtiden kallades brittiska Somalia. Efter år av exil i Frankrike, där sångerskan även träffade sitt i huvudsak franska kompband, återvände Sahra Halgan till huvudstaden Hargeisa. Det pågår oroligheter i Somaliland, om gränser, självständighet, där såväl Somalia som Etiopien är inblandade. Huruvida den aktuella konflikten sipprar in i texterna vet jag inte, men flera av sångerna handlar om att vara stolt över sig själv och sitt hemland. Titeln, Hiddo dhawr, betyder ungefär bevarande av kultur. 

Det jag hört tidigare har övertygat och Hiddo dhawr är ett ännu tydligare steg framåt. Inte minst har Sahra Halgan en bitande sångröst som i kombination med de östafrikanska rytmerna och det Mali/tuareg-inspirerade gitarrsoundet studsar rakt in i kroppen. Nytt på den här skivan är en murrig retroorgel, som funkar rätt fint in i soundet. Låtarna kan gå in i varandra, med liknande gitarrslingor och snarlik uppbyggnad, men det finns även ett par lugnare spår som kontrasterar, däribland avslutande Dareen, liksom skillnader i tempo. Mest förtjust är jag i Hooyalay där ett uråldrigt ökenriff krokar arm med motoriska, malande, hypnotiska beats. Kanske är det Somalilands sufistiska historia som spökar. Inga dervischer i dag dock utan en kvinnlig fighter med rösten som vapen.