Jenny Sturgeon & Boo Hewerdine

Dela den här recensionen:

Jenny Sturgeon och Boo Hewerdine är båda väl etablerade musiker och kompositörer i Storbritanniens folkmusikvärld. Som så många andra artister under pandemin tog de till internet för att hålla kreativiteten levande. Ett samarbete tog plats. Med Hewerdine i Glasgow och Sturgeon på Shetlandsöarna såg de det som en sorts ytterlighetsfall, som också gav namn till både projektet och deras första album.

Outliers är en experimentell skiva. Öppningsspåret låter som Kraftwerk möter Laurie Anderson, med enveten rytm och elpiano. Sturgeons röst kommer in och leder oss in i en mjuk syntfolksymbios. Hewerdine ansluter i omkvädet tills måsar och havsljud leder oss ut.

Det är folkmusik, men inte i vanlig bemärkelse. För Outliers är ett resultat av lockdown och lockdown gav artister friare tyglar, menar duon.

Båda två spelar gitarr, piano, klaviatur och samplingar. Spåren är varierade, från sånger av mer beprövat standardformat (ballader, country …), och ett par drömska, lite spöklika korta interluder. Men experimentlustan är en konstant återkommande byggkloss.

Efter Sturgeons stillsamma, akustiska ballad Salvage, om återanvändning och att försöka skapa en bättre värld, tar Hewerdines Lines oss tillbaka till det tyska 1970-talets syntvärld. Men här är referensen bandet Cluster. Sången är skickligt förankrad i traditionen med hjälp av Peter Harveys cello och Sturgeons körstämmor.

Sånger som No words har en direkt koppling till 1960- och 70-talets folkrevival, hos artister som Nick Drake, och inte minst i tidens populärmusik, medan Anonymous tar ett sidosteg och har formen av psykedelisk poesiläsning.

Inom statistik och matematik är outliers (ibland också ”utliggare” på svenska) ett observerat värde som skiljer sig kraftigt från andra. Jenny Sturgeon och Boo Hewerdine har skapat sig sina egna referensramar och har producerat en skiva som går bortom gängse standardiserade folknormer. Det gör den intressant. Men den är också mycket vacker.