Dan Berglund

Dela den här recensionen:

Göteborgs mest berömda vissångare efter Evert Taube föddes 1954 i Finland, debuterade 1974 och våren anno 2024 släpper han sitt sjunde album och en hel del är sig likt sedan debuten, om vi bortser från att tiderna förändras och poeten blivit mindre kampvillig. Lika förbannad är han dock fortfarande, om än på en Dylanmans nivå. Och han är fortfarande en ypperlig sångare, poet och låtskrivare det helt enkelt inte går att värja sig mot. Det finns de som inte alls sympatiserar med innehållet men ändå kan hans visor utantill. 

Det nya albumet håller samma kvalitet som de flesta tidigare alster och efter en hel del lyssningar visar det sig att där finns flera pärlor, exempelvis inledande sjuttiotalsnostalgitripp på väg till jobbet och avslutande kärleksvisa. Berglund sjunger vackert på sin oefterhärmliga göteborgska, men bidrar till skönheten på skivan gör också bitterljuvt trumpetspel av Staffan Svensson. Henrik Cederblom spelar gitarr och har producerat och möjligen går det att ha en invändning mot de lite spretiga genrerna i arren, men samtidigt är det naturligtvis passande att Berglund sjunger gubbrock. I Stökig landning görs en pastisch på en Bellmanepistel till kabaretmusikkomp vilket hade funkat bättre om alla visorna var beledsagade med sådan musik. 

Sammanfattningsvis visar dock denna produktion att Dan Berglund fortfarande har mycket kvar att ge, han är ett vissångarlöfte inför framtiden helt enkelt, om än med rynkor.