Etran de l’Aïr
Slakthuskyrkan, Stockholm, 21 maj
Ett bröllopsband för folk utan pengar. Så har jag hört Etran de l’Aïr från Agadez i Norra Niger beskrivas. Ikväll är det dock inget bröllop, utan en vanlig vacker försommartisdag i Slakthusområdet söder om Stockholm.
Merchbordet är annorlunda mot hur de vanligen ser ut, t-shirts visst men också ringar med vackra pärlor, halsband och armband. Lite loj stämning först, lite glest. Tills bandet äntrar scenen. Vilket är en uppenbarelse. Om man inte är expert är det svårt att veta hur mycket de har klätt upp sig, hur mycket som är traditionell klädsel eller vad som bara är scenkläder. De har sina vita sjalar runt huvudet och sina klarblå långa “rockar”. Två gitarrer, bas och trummor. Inga stora åthävor utan de bara rullar igång.
Och som det rullar … Det ser inte märkvärdigt ut men vad är det egentligen för trolleritricks de gömt undan tänker man, för så här låter inga andra rockband. I alla fall inte norr om Sahara. Det studsar och gungar och hoppar som ingenting annat.
Jag tänker att i en annan tid, långt innan rockmusiken blev tråkig, lät den som Etran de l’Aïr. Det ser så otroligt enkelt ut och ändå kan jag inte komma på någon annan artist som spelar rock såhär. Jag letar amerikanska och europeiska referenser men kommer inte på några riktigt bra. Hound Dog Taylor kanske, Elmore James Rollin’ & tumblin’ , The Meters. Slår man ihop dessa så kommer man möjligen en liten bit på vägen. Men framför allt är det lokala musikstilar av olika snitt – från Maliblues till soukous – som gruppen sugit upp och skapat detta unika av.
Utåt sett är det mycket rock’n’roll med vinande gitarrer och solon och riff samtidigt som det svänger så annorlunda. Kanske är det trummisen som är den allra viktigaste lagdelen, intensiv som en maskin, smattrande mot torrt trumskinn. I takt med gitarr och bas på ett helt annat sätt än vad man är van vid. Kanske vad som gör att många rockreferenser också faller bort i stunder och får en att tänka på något slags trance eller minimal techno. Och som i mycket sådan dansmusik är skillnaden låt till låt liten – i stället små, små skiftningar som sakta får växa, vidgas och öka i tempo.
Musik omöjlig att inte dansa till. Kulturtanter trängs med hippiegubbar och unga hipsters, alla hänförda, leende. Nu är bandet på väg mot Göteborg. Fånga dem där om du hinner!
Text & bild: Elias Hillström
