Bear Garden

Dela den här recensionen:

I Liras recension av förra Bear Garden-albumet Sunshine fruit kunde vi läsa att av Martin Wiréns sju kompositioner på den skivan ”är åtminstone fem så distinkt anslående att de mycket väl skulle kunna utgöra vinjetter i film- eller reklamsammanhang.” Något liknande kan sägas om uppföljaren Up.

Här finns samma soul- och pop-doppade, jazziga och luftiga, vinjettartade instrumentalmusik. Det är lätt hänt att musiken passerar förbi i bakgrunden, men det kanske är meningen att den ska äga just den funktionen. För det här är lätt, för att inte säga flyktig musik, där korta, loop-liknande strofer bygger upp låtarna till formliga ljudlandskap. Tonerna svävar uppåt (ja, Up) och förvandlas till fluffiga moln som hovrar över lyssnarens huvud. Positiv musik, ibland dramatisk.

Mitt i skivan kommer några mer introspektiva nummer, som den av Wiréns saxofon dominerade Tree of life, och Farewell, där pianot får likvärdig plats i ljudbilden i en låt tillägnad nyligen bortgångna nära och kära. Snart är Bear Garden inne i invanda spår igen, men med en extra krydda i de snabba, starflocks-minnande saxrörelserna i Earth, arpeggion skapade genom cirkelandning. Sedan följer Got to let it go, vars beats är rena rama Swedish Jazz Mafia, eller varför inte musik till dansshowen på en OS-invigning?

Att det handlar om instrumentalmusik är inte hela sanningen. Några låtar, som det olympiska temat, titelspåret (inspirerat av den animerade filmen, månne?) och Hey ye ye yeah innehåller vokala inslag, eller åtminstone ekande körer. Även dessa har den där loop-karaktären. Låten Up är soulig, den senare skulle nästan kunna vara ett utdraget intro till en lugnare Håkan Hellström-låt på Ullevi. Det gäller även Snowy forests, som avslutar hela skivan.

Det skulle inte förvåna mig om Martin Wirén, saxofonist och flöjtist i grunden, skulle få något uppdrag som vinjettmusikmakare till ett framtida sportevenemang på tv.