Flen

Dela den här recensionen:

Jag vet inte om titeln är ironisk, inte heller om gruppnamnet är det, men den här unga skivdebuterande kvartetten har i alla fall gjort ett gediget album med tentakler som stilsäkert borrar sig in i en jazztradition som sträcker sig ända tillbaka till post-swingeran. Sättningen är saxofon, trumpet, kontrabas och trummor – med en inte helt obefogad förstärkning på rörblås från rutinerade Per Texas Johansson i sex av skivans nio låtar. Samtliga skrivna av gruppen utom en som inhoppande Johansson står bakom.

Inledande låten Old Bull Lee är en snygg anspelning på Mingus anno tidigt 1960-tal, vilket även den soliga balladen Förgätmigej med Per Texas Johansson på basklarinett och luftigt solo på bas av Olle Lannér Risenfors till viss del har. Titelspåret åkallar den musik Jimmy Giuffres skrev till Woody Hermans orkester i slutet av 1940-talet, men har en för nya tider helt egen identitet.

Med tanke på den substans som finns här, inte minst i de sobra balladerna Balladen om Flen och Fågel Flenix, får vi hoppas att detta löftesrika album inte är och förblir en engångsföreteelse.