Ingrid Malmén

Dela den här recensionen:

Först ska jag sudda, sudda bort min onödiga jämförelse (Monica Zetterlund/Barbro Hörberg) i recensionen av Ingrid Malméns förra album. När Malmén sjunger vidare på sitt nya, tredje album Tidvatten behöver hon inte liknas vid någon. Hon är sig själv, något så unikt som just en unik svensk jazzsångpoet. 

Särskilt fascineras jag av att själva orden i vissa textrader kan vara så jazzmusikaliska. Som att hennes röst – denna floskel som i hennes fall stämmer exakt – är ett instrument som hon spelar både ord och toner på. 

Också fascinerande hur nära hon samsjunger – nej, samspelar – med musikerna. Verkligen en musikgrupp och en kvintett – absolut inte en kvartett med sångerska. Detta, som poängterar att rösten blir ett instrument, börjar genast i förstaspåret Pelare, där hon växlar mellan ord och ordlöst ihop med hela gruppen. 

I titelspåret Tidvatten sjunger/spelar rösten ordlöst i duo med Alice Hernqvists piano och i Flamma, inledd som en stilla jazzvisa men snart ska melodin byta form, består duon av rösten och Pär-Ola Landins kontrabas. Strax tillkommer också blåsaren Thomas Backman (som spelar både sax och klarinett). 

Allt jag vill är en annan stilla melodi och ett exempel på de ojämnt långa textraderna, liksom jazzmusikaliskt improviserade redan vid komponerandet. Och ännu ett exempel på det nära samsångspelet, här håller sig rösten närmast Jon Fälts trummor. 

Musikerna strävar säkert efter att komplettera och poängtera ordens innehåll och stämningar. Men spelar de ändå inte mer än de behöver i solopartierna, spelar alltför mycket och för mycket som sig själva? Och kanske att Malmén faktiskt håller med, för när det spelas som mest kan hon lägga sig i med rösten och ta tillbaks musiken. Så att det blir ordning igen. Ett äventyr att lyssna, måste ha varit ett äventyr och en glädje också att producera albumet. Det gjorde Lina Nyberg. Missa inte heller att höra texterna, som speglas i musiken och som i sin tur speglar orden. Ebb och flod eller lugn och desperation tur/retur, kan Ingrid Malméns jazzsångpoesi sammanfattas så?