Allison Russell

Dela den här recensionen:

Det är med det kvinnliga kollektivets styrka som Allison Russell följer upp hyllade debuten Outside child från 2021. Då handlade det om hennes utsatta barndom präglad av övergrepp från styvfadern förmedlad genom personliga texter och rootsig americana. Nu är det glädje och stamp-och-klapp; disco, soul och funk; högljutt och färgglatt; nutidsfokuserat och framåtblickande. Och inte minst det femton kvinnor starka ”The rainbow coalition” som står för ett magnifikt gung på albumets tio låtar. 

I konvolutet skriver Russell att albumet är ”frambesvärjt under vintersolståndsveckan” och att ”Vår cirkel är helig, vår cirkel är obruten, regnbågskoalitionen kan inte stoppas. Vi är alla återvändare.” Och det är tydligt att den spelglädje som ligger som en bordunton genom hela skivan är tätt förknippad med inspelningsupplevelsen. 

Med The returner verkar Allison Russell göra ett försök att lämna historien bakom sig: ”So long farewell adieu adieu to that tunnel I went through” (Springtime) och ”Now I let go, everything that I’ve known” (The returner). Men mer än något annat finns en trotsig glöd som lyfter fram hopp, befrielse, kärlek och svart självrespekt: ”Eve was black haven’t you heard? The mother of all was dark and good” (Eve was black) och ”Maybe if it hasn’t killed me yet, it’ll make me stronger in time (Stay right here). 

The returner är en resa genom såväl kropp som själ, guidad av en samspelt kvinnlig enhet. På något sätt lyckas Russell kombinera förvånansvärt mörka och detaljerade texter med ett överflödande ljust ljudlandskap som bubblar av hopp och liv. Det är visserligen några steg bort från traditionell americana, men den lyssnare som anstränger sig med ett öppet sinne kommer att bli rikligen belönad.