Tigran Hamasyan
Berwaldhallen, Stockholm 1 november 2023
Efter två låtar tar pianisten Tigran Hamasyan till orda, för enda gången under konserten. ”Vi kommer spela låtar från albumet The call within, men också några ”hits”.”
De självironiska, hörbara citationstecknen runt de sista ordet får publiken att skratta förstående, för detta är musik som befinner sig väldigt långt från hitlistorna. Med både hypervirtuositet och minst lika hög grad av komplexitet förenar Hamasyan och hans trio element från jazz och konstmusik men framför allt progressiv metal.
Det kräver en hel del av lyssnaren enbart för att hänga med någorlunda i vad som händer. Men, precis som många andra smala, mer extrema musikformer, har Hamasyan hängivna fans – större delen av konserthallen är välfylld, och i publiken syns både kostymer och tröjor med dödsmetallbands loggor.
Konserten börjar med att bandledaren spelar ensam, lågmält och stilla i några minuter. Men så, som från ingenstans, närmast exploderar det när trummisen Arthur Hnatek och elbasisten Marc Karapetian kommer in med en enorm kraftfullhet. Här blir det genast tydligt hur komplicerad musiken är. Bastrumman bultar fram en rak puls medan allt annat rör sig i längre cykler i helt andra taktarter, och allt är ofattbart tajt.
Just polyrytmik och polymetrik är något Tigran Hamasyan gärna använder sig av, och det återkommer i flera låtar. I en annan är det virveltrumman som ligger stadigt på trean i en fyrtakt medan trion spelar manglande, aviga rytmer omkring den. Det låter som det svenska metalbandet Meshuggah antagligen hade låtit om de ersatt sina åttasträngade elgitarrer med en flygel, och det är för övrigt ett band som Hamasyan själv håller högt.
Ibland spelar han även syntar men den här kvällen håller han sig till enbart piano, och han behandlar instrumentet som ingen annan. De extremt snabba, korthuggna riffen blandas med ännu snabbare löpningar, fram och tillbaka i upprepade fraser. Ibland upphör kraften plötsligt när pianisten spelar soloavsnitt, och då böjer han sig gärna så långt fram att det ser ut som han skulle ta näsan till hjälp för att trycka ner en extra tangent. Stundtals sjunger han även i de lite lugnare partierna, ordlöst med långa toner som ett extra instrument, och någon gång visslar han snyggt.
Även när hela trion är med finns det stor dynamik, särskilt när Hnatek spelar med klubbor på pukorna. Men givetvis återgår de så småningom till det explosiva igen ganska snart, för att här och där kasta in ett par enstaka lugna takter, och så tillbaka till manglet igen, som för att göra det ännu knepigare för lyssnaren att förstå vad som sker. Alltsammans verkar desto lättare för trion som ser ut att spela hur bekvämt som helst, oavsett hur knepiga rytmerna och riffen är, och det är onekligen imponerande.
För publiken är det nog enklast att inte försöka uppfatta vad som händer utan bara låta sig svepas med i virvelströmmarna av smattrande, långa låtar.
Rasmus Klockljung
