Tonbruket
Folkoperan, Stockholm Jazz Festival 16 oktober 2023
Ett av festivalens toppnamn smygstartar sin höstturné (resten av konserterna sker i november) med denna livepremiär för låtarna från färska albumet Light wood, dark strings som släpptes i fredags.
Precis som på skivan börjar de med Buckaroo som inleds med fingerplockad akustisk gitarr och mjuka stråkar på viola och kontrabas, och sätter därmed genast en stark stämning – vilken såklart snart förändras, och förändras och förändras igen. För detta med stämningsskapande är något Tonbruket är mästare på, oavsett om det är lågmält med tassande trummor och glesa pianotoner eller betydligt mer kraftfullt.
Det är fascinerande hur låtarna ständigt förändras vad gäller både stämningsläge och intensitet, inte för att det är ett ändamål i sig utan snarare, verkar det som, för att det går. Andreas Werliin växlar ofta mellan trumstockar, vispar, klubbor och stora, mjuka vispar av torkade strån, vilket innebär än större spännvidd i uttrycket, och ibland håller han i stället en maraca i högerhanden och pumpar på med pådrivande sextondelar. Martin Hederos rör sig fram och tillbaka mellan sina klaviaturer och byter ibland till viola, och när han kastar sig in i ett solo på distat elpiano fortsätter han sedan till en bombastisk synt och vidare till en tjutande orgel.
Dan Berglund lägger som vanligt såväl stadiga basgångar som snyggt melodiskt spel, och står inte minst för ett oerhört vackert stråksolo högt upp i kontrabasens register. Johan Lindström låter efter öppningslåten inte den akustiska gitarren få vara med mer, och håller sig sedan till halvakustisk och elgitarr vilket gör att han kan trycka på när det behövs.
Men oftast är detta ändå en mer lågmäld konsert än någon jag tidigare sett med Tonbruket. Det nya materialet är mer avskalat än deras äldre skivor, vilket inte innebär att det saknas intensitet eller komplexitet. Det märks mer än väl när låtarna släpps fram på scenen, men däremot har bandet ställt den där mörka, riktigt tunga krautiga, progressiva rocken åt sidan denna gång.
Det är faktiskt inte förrän i extranumret som Lindström sätter sig vid sin pedal steel, och då blir det åka av. Först med lite av det instrumenttypiska glissandospelet, och sedan med det lika Lindström-typiska soundet när han trampar in disten och manglar fram något som förmodligen hade gett minst halva Nashville en kollektiv hjärtinfarkt om de hört hur det går att spela pedal steel. Här kommer till slut tyngden, dånet, som Tonbruket bemästrar till perfektion. Det blir en mäktig avslutning.
text: Rasmus Klockljung
OBS: Just nu och så länge festivalen pågår kan du teckna en helårsprenumeration av Lira till extra förmånligt pris – ange kampanjkoden ”SJF” när du beställer ”1 år, 4 nr” i formuläret här så får du 50 % rabatt!
