Nacka Forum
Källarbyn, Stockholm 6 oktober
Genom åren har jag haft förmånen att flera gånger närvara vid ett bands allra första eller andra konsert, men tyvärr förekommer även det motsatta ibland. Nu har den svensk-danska kvartetten Nacka Forum bestämt sig för att lägga ner, efter runt 25 år som band, och gör sin allra sista turné. Den består av endast fyra spelningar, den i Stockholm som jag går på är den näst sista, och när den här texten publiceras är det hela över.
Senast jag såg bandet live hade Jonas Kullhammar med sig dussintals instrument. På kaféet Källarbyn finns ingen upphöjd scen utan musikerna står i stället tätt inpå publiken, det är knappt en meter till de närmaste stolarna. Därmed finns det heller inte plats för ett myller av instrument, så det blir tyvärr ingen bassaxofon den här gången. Men det spelar mindre roll, Nacka Forum har en bred repertoar och klarar sig utmärkt ändå, och det yttersta korta avståndet innebär att konserten blir väldigt intim.
Kvartetten har en utgångspunkt i frijazz, men trots att de spelar komponerade låtar, och till och med efter noter denna kväll, så finns känslan av att vad som helst kan hända. Det beror inte minst på den humor som präglar allt de gör. Mellansnacken är minst lite mycket en del av konserten som musiken, och den som har sett Kullhammar live i andra sammanhang vet att han stortrivs med att prata inför – och med – publiken. Hans långa snack som varvar överdriven svengelska och skämtsamt skrävlande får åhörarna på gott humör, och när han nu har sällskap av danske trummisen Kresten Osgood är det som att de triggar varandra till än mer absurda infall. Bisarra historier om bakgrunden till låtarna är obligatoriska, och till och med något så skenbart simpelt som att dricka vatten mellan låtarna lyckas Osgood och Kullhammar förvandla till en duell som river ner många gapskratt.
På golvet mellan de båda blåsarna Goran Kajfeš och Jonas Kullhammar ligger en mängd små slagverksinstrument i en hög, och dessa kommer till stor användning. Hela spelningen inleds med en envist plingande liten klocka och en pådrivande koklocka som leder in i låten All we are saying, och nästa nummer, Gonglåt från Orminge, inleds förstås med en duett på två små gongar. Där kontrasteras det lågmälda gongspelet av absurda, plötsliga utrop från trummisen.
Vissa solon från blåsarna är proppfulla med snabbt spel, men andra gånger är de betydligt luftigare. När Kajfeš spelar kortare trumpetfraser lämnar han utrymme för Osgood som genast kommenterar dem med korta utfall på pukor och virveltrumma. Kullhammar håller sig främst till tenorsaxofon och klarinett denna kväll, men i en Ornette Coleman-låt får piccolaflöjten kvittra. Osgood skapar ett makalöst sväng genom oerhört snyggt, närmast calypso-doftande spel på cymbaler och pukor.
Kontrabasisten Johan Berthling brukar innebära extremt tajt ostinatospel, så förstås även här emellanåt. Men ikväll tar han även plats som solist i flera låtar, där han varvar melodiska fraser och tunga riff med utforskande av instrumentets mer oväntade ljudmöjligheter. Kresten Osgood spelar också flera inspirerade solon, ett av dem inleder han på enbart hängpukan för att sedan byta till virveltrumman och senare expandera ut över trumsetet. Flera gånger under solot drar han igång extremt svängiga grooves, för att några sekunder senare avbryta tvärt och i stället börja något helt annat.
Merparten av konsertens material är skrivet av Jonas Kullhammar, men det sista ordinarie numret är Kresten Osgoods ytterst stillsamma och mycket vackra komposition Grønland. Varpå kvartetten efter några minuters jubel återkommer för extranumret Fanfarum for Forum, med dess tunga sväng och stötiga melodi, där Goran Kajfeš kryper ner på knä till sin effektpedal och spelar ett solo på det elektroniska instrumentet EVI, och tre av bandmedlemmarna då och då häver ur sig kraftiga skrik utan någon närmare orsak. Vad som helst kan hända, som sagt.
Men nu är Nacka Forums resa alltså slut. Alla medlemmarna är dock verksamma i extremt många andra band och projekt, så dem kommer vi förstås höra mycket mer av även framöver. Men den här mycket speciella och egenartade kvartetten kommer att saknas djupt.
text: Rasmus Klockljung
