Fränder & Vänner
Kulturoasen, Uppsala 22-23 september
Det är inte många band som har en egen festival, men Fränder tillhör denna exklusiva skara. För femte gången arrangerar de sin Fränder & Vänner hemma i Uppsala, denna gång på Kulturoasen i bandets hemby Håga strax utanför innerstaden, och för första gången pågår festivalen i två dagar.
Festivalnamnet är fyndigt valt. Fränder spelade tidigare flera låtar som Folk & Rackare gjort kända, och man har helt enkelt vänt på låttiteln Vänner och fränder. Tidigare upplagor har besökts av storheter som Frifot, Bazar Blå och just Folk & Rackare, så det är fullt logiskt att toppnamnet denna gång är ett band som gjort den mest kända covern på just Vänner och fränder – Garmarna.
Den första kvällen inleds av den norska duon Sudan Dudan, som även de spelar flera medeltida ballader. De görs dock i betydligt mer stillsamt format och i riktigt vackra tolkningar, med tät stämsång kompad på gitarr och langeleik. Men de har även betydligt svängigare saker på repertoaren. En version av den traditionella folkvisan Alle menn (som även finns i Sverige) förvandlas till något mycket mer sydligt när Anders Erik Røines flödande gitarrtoner och Marit Karlbergs langeleikskomp slingrar ihop sig och tillsammans närmast låter som en västafrikansk kora i denna bluesiga tolkning. Mycket snyggt!
För bara någon vecka sedan valdes sångerskan, fiolspelaren och kompositören Lena Willemark in i Swedish Music Hall of Fame. På Fränder & Vänner framträder hon tillsammans med duon Lisas, vilket är en spännande kombination. Lisas är virtuoser som med fiol (Lisa Rydberg) och dragspel (Lisa Långbacka) har en stor spännvidd, från traditionella polskor till oerhört suggestiva egna kompositioner, som Rydbergs Viridis vilken inte så lite påminner om New Tide Orquesta. Både som trio och i olika duokonstellationer spelas det musik av samtliga tre, liksom en rad traditionella låtar från olika delar av Dalarna. Lena Willemark är som alltid en njutning att höra, med små men ändå tydliga medel kan hon fånga lyssnarens fokus fullständigt och göra vartenda ord till det viktigaste som sjungits.
Fränder-medlemmen Gabbi Dluzewski är huvudansvarig för programsättningen, och i sina presentationer inför konserterna återkommer han flera gånger till att Fränder vill bygga broar i olika bemärkelser. Ett sätt att göra det är att bjuda in unga, nya band som ännu inte är etablerade. Tre sådana medverkar på festivalen och spelar till dans i en lite mindre sal. Alla tre fokuserar helt eller mestadels på traditionella svenska folklåtar, men har ganska skilda sätt att ta sig an dem. Dragkroka har nyckelharpan i centrum, i sällskap med fiol och cittern, och trion har valt låtar som den kända polskan 1814. Tvesôvla blandar instrumentalt med visor, och med två fioler, cittern och indiskt harmonium får de igång dansgolvet rejält. Tonskalv är en kvartett som enbart spelar låtar efter spelkvinnor. Även de har två fioler, men också tvärflöjt och sång, och det som gör att de verkligen sticker ut är Daniella Eriksson Dahlströms lekfullt virtuosa elbasspel som kastar sig vilt mellan tunga komp och melodiska instick, och inte sällan är riktigt rockigt. Och att inleda en polska med slapbas är både tufft och riktigt snyggt!
Just rockighet återkommer hos fler av festivalens akter, inte minst värdarna Fränder som avslutar den första kvällen. De drar igång med den mäktiga Tid att komma hem, med en oerhörd kraftfullhet parad med skirt avskalade avsnitt. Snacka om tungt gung! Samtliga sju låtar som bandet hinner med under sin dryga timme är hämtade från deras kommande album som släpps i oktober (och recenseras i Liras novembernummer), och visar ett band som kombinerar folkmusikgrunden med hårdrockens tyngd och riffande på ett makalöst sätt.
Trots att kvintetten är helt akustisk får de verkligen till en ljudbild som låter betydligt större och tyngre än vad som borde vara möjligt, och när flöjtisten Säde Tatar sjunger den estniskspråkiga Õhtu õrna låter det definitivt inte som den bön som den gamla texten faktiskt är. I stället är öset intensivt, inte minst när Andreas Berglunds tamburinsolo får sällskap av Alva Granströms kulning.
Den instrumentala Rabatud är sagolikt suggestiv, och i den ruggigt svängiga Kung Björns polska finns melodin först högt upp i registret i Daniel Dluzewskis kontrabas medan mungiga och tamburin smattrar på. Som avslutning bjuder Fränder på Evigt regn, som verkligen gör skäl för deras benämning ”manglarpolska”. Även här är det blytyngd som gäller med Gabbi Dluzewskis mandolariffande, i möte med Granströms sång som växlar mellan nedtonade verser och kraftfulla stegringar. Fränder har hittat sin helt egen stil och det är en imponerande konsert som avrundar denna första festivaldag.
Concertina är ett instrument som hörs alldeles för lite på svenska scener, men Fränder & Vänner gör under sin andra dag sitt för att råda bot på det. Skotske Simon Thoumire visar vad denna pyttelilla medlem av dragspelsfamiljen duger till, i duo med underfundige brittisk-svenske gitarristen Ian Carr. Visserligen inleder de med två långsamma marscher som känns som att de pågår i minst några evigheter för länge, men sedan blir det desto högre tempo. I mängder med främst reels och jigs, komponerade av såväl duomedlemmarna som andra brittiska musiker, visar Thoumire upp en häpnadsväckande skicklighet när fingrarna studsar över myllret av små knappar och tonerna sprutar ur concertinan. Kanske allra svängigast blir de när en bluegrasslåt plötsligt dras upp i dubbeltempo och får närmast jazziga fraseringar.
Näst på tur är Ahlberg Ek Roswall – en trio som verkligen kan konsten att göra ständigt föränderliga arrangemang utan att för ett ögonblick tappa det dansanta svänget. Mycket riktigt är det många som dansar under större delen av konserten, vilket är den enda gången under festivalen som detta sker vid stora scenen.
Bandet drar igång med Niklas Roswalls raspiga Modalvals 1, och därefter följer en lång rad polskor uppblandade med några schottisar. Egna låtar blandas med tradlåtar från Emma Ahlberg Eks hemtrakter i Medelpad och Roswalls Skåne på trions högst personliga sätt med femsträngad fiol, nyckelharpor och harpgitarr. Inga kan som de, genom att dra upp volymen och ändra fraseringen, på några få taktslag gå från att låta barockiga till hårdrockiga, som de visar särskilt i polskan Vintern där Daniel Eks extra bassträngar på gitarren kommer väl till pass. Jublet är högst välförtjänt!
Med drygt trettio år bakom sig är Garmarna ett av Sveriges mest inflytelserika folkmusikband både inrikes och utomlands, men de har gjort ytterst få konserter på hemmaplan under de senaste åren. Nu är de i Uppsala för att avsluta festivalen, och givetvis inleder de med Vänner och fränder. Något annat går väl inte för sig i sammanhanget? Därefter följer en blandning av låtar från bandets olika perioder; det elektroniskt präglade albumet Vedergällningen, några klassiker från Guds spelemän, egna kompositioner från skivan 6 och så förstås traditionella medeltida ballader från senaste albumet Förbundet.
Det sistnämnda är Garmarnas allra rockigaste album, och det märks verkligen i den maffiga Ramunder, som efter några sångverser brakar loss i tätt stämspel på fiol och viola över dundrande trummor och malande elbas. Gamen är om möjligt ännu rockigare, och medan sångerskan Emma Härdelin och elgitarristen Rickard Westman står närmast stramt orörliga röjer Gotte Ringqvist och Stefan Brisland-Ferner något kopiöst med sin akustiska gitarr respektive fiol medan Jens Höglin manglar loss på cymbalerna.
Garmarna har även en betydligt mer stillsam sida, som i balladen Herr Mannelig och det mycket vackra extranumret Bläck. Huvudsakligen är det dock ös som gäller och det är som att de bara inte kan avsluta med en kärleksvisa, utan den följs givetvis av Herr Holger, med mäktigt groove och ylande vevlira. Det blir en kraftfull avrundning av inte bara ännu en lysande konsert utan också en riktigt intressant och egensinnig liten festival.
text: Rasmus Klockljung
