Sommarkonsertserien BBC Proms på Royal Albert Hall i London är en sann långkörare och en av den klassiska musikvärldens årliga höjdpunkter, med anor ända från 1895.
Tyngdpunkten är som sig bör på klassisk kammar- och orkestermusik, men den 16 juli i är, när den finske violinisten och dirigenten Pekka Kuusisto och Die Deutsche Kammerphilharmonie Bremen tar sig an Beethoven och Vivaldi, har en viss svensk citternspelare fått in en rejäl fot i programmet.
Vi frågade Ale Carr hur det kom sig att han som solist ska foga in svenska folktoner i en tolkning av De fyra årstiderna.
– Pekka Kuusisto är en av de där musikerna som man ser till att ha på radarn, eftersom han alltid har något spännande projekt på gång, ofta grejer som rör sig mellan genrer och konstarter. Det visade sig att han på samma sätt hade haft mig och mitt band Dreamers’ Circus i kikaren. Han gav mig ett så kallat cold call för ett par år sen i stil med ”Hej, jag heter Pekka” om att han hade mig i tankarna till ett slags folkmusikversion av Vivaldis fyra årstider. Så sedan dess har han och jag spelat det programmet med orkestrar i England och Finland, och nu i sommar med en tysk orkester i Royal Albert Hall i London.
Hur väl passar svensk folkton in i Vivaldis barockkompositioner?
– När Pekka ringde mig menade han att det skulle vara superenkelt för mig och att jag kunde improvisera ganska mycket utifrån ”continuo-rollen”. Jag hade ingen aning vad ”continuo” var för någonting, men hoppade på tåget ändå. Det visade sig vara som ett slags ”kompgrupp” inom barockmusik, där man bara har ackord och baslinjer att gå efter, vilket passade mig utmärkt. Det är ju mer eller mindre det vi cittern/mandola/gitarr-spelare gör inom folkmusiken ändå, och är vana vid att följa och improvisera utifrån en melodi.
– Att jag sedan har fått en helt ny repertoar av voicings inom diverse dim-ackord skadar inte. Vi lägger in några duolåtar mellan satserna, bland annat klassikern Hjortingen, vars harmonik låter ganska mycket som Vivaldi. Dessutom passar flera av Vivaldis melodier att spela som olika slags polskor, så det blir lite mer dansant i det här sammanhanget, något som orkestermusikerna tycker är kul.
Vilken årstid är din favorit, av Vivaldis alltså?
– Innan jag hoppade på det här projektet hade jag ärligt talat aldrig lyssnat på Årstiderna, utöver det man inte kan missa från hissar, reklam och filmer. Men i dag får jag nog säga sommaren! Den är väldigt dramatisk och dynamisk och det finns mycket utrymme för mig att forma musiken. Dessutom bär det av ordentligt i slutet, nästan lite rockigt. Alla satser har så klart sina kvaliteter och egenheter, som hösten med det långa continuo-solot (och en oändlig följd av icke-idiomatiska ackord), våren med dess säckpipemelodier och så all dramatik under vintern. Bra låtar!
Patrik Lindgren
