Karen Jonas

Dela den här recensionen:

Karen Jonas ger ut sitt sjätte album och som vanligt häpnar jag. Kan hon bli bättre än hon var tidigare? Varje skiva är i sin art fulländad, men det är som om hon ändå tar ett par steg till varje gång. Fast kanske handlar det om ett par steg åt sidan, att följa ett nytt spår och ytterligare fördjupa några av de egenskaper som präglar hennes musikaliska och lyriska uttryck?

På The restless utforskar Karen Jonas det tillfälliga mötet och kärlekens alla irrgångar. Hon väver in tematiken i sepiafärgad nostalgi, som i Forever där hon manar fram minnet av ett frieri med en ring från en tuggummiautomat med en touch av Jeannie C Rileys mästerverk Back to school, men hon ger också luttrade ögonblicksbilder från mer eller mindre utsiktslösa kärleksmöten i lätt desillusionerad samtidsinramning, några i en avromantiserad Parismiljö. Fast även där manas en filmvärld fram i en sång, låt vara att Gene Kelly av rytmiska skäl ersatts av Humphrey Bogart.

Den instrumentala inramningen är som vanligt ypperlig. Tim Bray har följt Karen Jonas sedan debuten Oklahoma lottery 2014, och de två är organiskt sammansmälta i ett pågående samtal mellan gitarr och sång. Tim Bray har flera gånger visat vilken suverän western swing-gitarrist han är. Den här gången får han också renodla sin swinggitarr i That’s not my dream couch, där han understryker Parisinteriören med gitarrspel i rakt nedstigande led från Django Reinhardt. Den här gången får vi också fin slide från Colin Thompson.

Alltså, ännu en utsökt skiva från Karen Jonas.