Stefan Sundström

Dela den här recensionen:

Domedagen är passerad. Sundström kommer med en svavelosande post-predikan om Mordor-liknande köpekvarter, hetsen i stan och önskan att bli ett blomsterbarn. Född ur sången om jordens mylla och jorden vi fått till låns, hade förra skivan helt klart sina stunder. Eftertänksamt och med ett informerat allvar som man sett mer och mer av hos Stefan Sundström under det senaste decenniet. Kretsloppet, släktens gång med fina Morsan är ett hav och med Bakvänd kikare tillbakablickar på livet som tycktes ha levts av någon annan. En domedagspredikan att ta in i förtingligade själars sinnen. 

Men ni som väntat på en odlares testamente hugger i sten. Med nya plattan Östan västan om stress och press är Sundström tillbaka vid god vigör, ilsknare och vrenskare än på många år. Han har samlat sin lilla kommando-visrockorkester Bo Kashis och drar iväg Sticky Fingers-vingliga Det är så mycket som jag inte behöver tillsammans med Hög kan bli låg-syskonet Das kapital of Scandinavia och Hellacopters-rökaren Influenser flunsa. Han begabbar våra köpvanor, kliver av på Centralstation i Stockholm och konstaterar att det är som att ”alla går på tjack, även de som cyklar jobbar på sin hjärtattack.” 

Det är blinkningar till nittiotalsklassikern Fisk i en skål och man gläds över att någon har varmt, rött blod kvar i ådrorna våren 2021. Men det vore inte en Sundström-platta om vi inte får läsanvisningar i Allan-vemodiga I en bortglömd skog, barnets perspektiv i Den svarta pedagogiken samt en Hommage till Kerstin Ekman. Sundström återuppstånden – för eder utgjuten.