Isabella Lundgren

Dela den här recensionen:

Förra plattan Out of the bell jar var en hyllning till hennes inspiratör och vägvisare i sånglyrik, nobelpristagaren Bob Dylan, som ju ägnat en avsevärd del av sina senare år till att plocka ur den amerikanska sångboken.

Till nya plattan Look for the silver lining har Isabella Lundgren grävt i samma låtskatt av jazzhistoriens mest genomtröskade örhängen och återställt dem till det de en gång var. Sånger människor förälskat sig till och gråtit hjärtats brustna tårar över, sånger som låtit människor förlora sig i minnen. Utbrytartekniken hos Lundgren och hennes medmusiker är av högsta klass.

Smile är precis så stark och medkännande som Charlie Chaplin ville ha den. I’ts a good day är en sällan sjungen pärla och Isabella gör den i starkt upptempo, mer i Kay Starrs än Peggy Lees fotspår.

Till och med Sound of music blir åter hörbar, tack.

Någon låt kan kännas lätt antikvarisk. Men Dream, nostalgin i den och hur den tas om hand vokalt leder den ändå hem. Här får också Lundgren ställa sin hundraårsstämma i relief mot vokalgruppen Stockholm Voices.

Frank Sinatras och Count Basies superhit Fly me to the moon, som Sinatra sjöng lite nonchalant ur mungipan, tar Isabella ner i tempo och gör till en innerlig kärleksförklaring i Nat King Coles och George Sharings känsla. Albumet öppnar med titellåten, Judy Garlands Look for the silver lining, följd av Pick yourself up som för många kanske är Diana Krall, för mig och jag tror även för Isabella är det för evigt Ella.

Hela plattan – inspelad i Atlantisstudion i Stockholm innan pandemin bröt ut våren 2020 – genomsyras av Isabella Lundgrens sällsamma närvaro. Samspelet med basisten Niklas Fernqvist, trumslagaren Daniel Fredriksson och pianisten och ankaret Calle Bagge är sömlöst och i full samklang. På nya plattan får denna dynamo stråkstöd i kvartetten Damon Taheri, Fred Lindberg, Henrik Naimark Meyers och Hanna Helgegren, och det faller allt som oftast ut helt rätt.

Bagge växer med varje årsring och hans och Lundgrens rapport är enharmonisk. Vi har ju genom jazzhistorien sett några klassiska sång/piano-par: Tommy Flanagan och Ella Fitzgerald, Bill Evans och Monica Zetterlund, Bengt Hallberg och Alice Babs; Bagge och Lundgren är definitivt ett i raden och den här plattan blir svår att runda när vi summerar ännu ett corona-år.