Horace Tapscott

Dela den här recensionen:

Pianisten, kompositören och bandledaren Horace Tapscott (1934–1999) kan utan tvekan kallas en obesjungen hjälte inom jazzen. Till viss del beroende på att han närmast uteslutande verkade i Los Angeles, i en musikergemenskap liknande den kring Sun Ra, men ännu mer beroende på att han – till skillnad från den extremt produktive Sun Ra – gav ut få skivor under sin livstid. Till dessa hör dock de monumentala The giant is awakened på Flying Dutchman 1969 och The dark tree, som gavs ut i två volymer på skivbolaget Hat Art 1981.

Redan 1961 bildade Tapscott musikerkollektivet Pan Afrikan People’s Arkestra i syfte att utifrån en vision om social aktivism knyta an till och utveckla den afroamerikanska musikens rötter. Parallellen till Sun Ras Arkestra var påtaglig, inte bara vad gäller namnet – musikerna bodde och repade ofta tillsammans, men den musik Tapscott framförde med sin Arkestra var mer militant och alls inte spejsad.

På det postumt utgivna albumet Ancestral echoes finns en magnifik studioinspelning från 1976 med Tapscotts Pan Afrikan People’s Arkestra, fördelad på fyra kompositioner med en speltid mellan 10 och dryga 27 minuter. Det handlar om en minst sagt kraftfull och energifylld musik, där referenser till Ellington, Mingus, Sun Ra, Coltrane och Randy Weston ibland kan skönjas, men inte mer än så. Förutom solisterna i respektive stycke framgår inte vem som spelar var av de 24 musikerna (mestadels obekanta namn) som listas som medverkande på albumet. 

Av de fyra spåren har Tapscott skrivit titelspåret och Sketches of drunken Mary (som senare också spelades in för albumet The dark tree) medan två av bandmedlemmarna står bakom Jo Annette och det nästan halvtimmeslånga, episka stycket Eternal Egypt suite. Den sistnämnda kompositionen är ett mästerverk i subtil komplexitet som inleds försiktigt med flöjt och bas, övergår i en klangmatta med piano, brass och slagverk, fortsätter med ett suggestivt pianosolo och från tio minuter och framåt formar ett fyrverkeri av pockande rytmik, bombastiska riff och sylvassa solon på trumpet och tenorsax.

Rekommenderas lika starkt som de två Tapscott-album som nämndes i inledningen.