Charles Bradley
Nalen, Stockholm, tisdag 15 oktober 2013
Hans levnadshistoria är som gjord för att basera en dokumentärfilm på. Ja, nu har det ju redan gjorts – såklart. Undertecknad har dock inte sett Soul of America, men de två studioalbum Charles Bradley släppt sedan 2011 är mäkta övertygande soul och funk i den gamla skolan. Utgivna på samma entusiastbolag, Daptone, som kickstartade Sharon Jones karriär.
När han nu, 65 år gammal, ställer sig på anrika Nalens scen är kärleken mellan artist och publik påtaglig. Ja, den är verkligen så stark att du bokstavligen kan ta på den.
När mannen drar en av sina inlevelsefulla soulballader är bifallet öronbedövande. Det stampas i golvet och skriks rätt ut. Av en ganska städad och mogen publik, bör tilläggas.
Charles Bradleys röst och scenframtoning äger en stor värdighet och en lika stor trovärdighet. Det kan bero på just allt han upplevt sedan unga år. Hans mor övergav honom vid åtta månaders ålder. Han växte upp hos mormor i Gainesville, Florida, tills mamman tog med honom till Brooklyn, New York, när Charles var åtta. Fjorton år gammal rymde han hemifrån för ett liv som hemlös. I två år sov han i tunnelbanan.
Numera ligger allt det långt bakom honom, nu är han på allvar på väg upp ur underjorden.
Efter att en arbetskamrat undrade om denne kock – som liknade James Brown – även kunde sjunga kom slutligen självförtroendet att stå på en scen. Det dröjde dock tills Gabriel Roth från Daptone Records upptäckte Charles Bradley – när han gjorde sina James Brown-imitationer på småklubbar – innan det blev dags för en skiva. Första singeln släpptes först 2002, när Charles Bradley gott och väl passerat 50-strecket.
All denna erfarenhet spelar säkert in när han nu formligen äger internationella scener inför hängivna och hänryckta fans. Han har en raspig, skön röst som inte står James Brown långt efter. Med det tajta, svängiga sjumannabandet The Extraordinaires i ryggen bjuder Charles Bradley på en rapp och underhållande show där alla moves sitter där de ska.
Det är idel välbekanta trick från soulhistorien. Mikrofonen slängs iväg och fångas i retur via micksladden. 65-åringen rör sig ömsom robotartat, ömsom sexuellt inviterande. Publiken jublar när han gör en split, rakt ner på golvet.
Vi tror på varje ord, varje rörelse. Ord om kärlek, sorg, förtröstan, om en värld där vi måste ta tillvara på vad vi har innan det är försent. Charles Bradley rör händerna inåt, mot hjärtat, och det är koreografi som talar till oss. Han slår ut med armarna och vi omsluts av värmen i musiken.
Roligt är det också, som när ”The Screaming Eagle of Soul” – eller ”The Black Rose” som han också kallas – kör ett komiskt koreograferat solo på theremin.
Låtarna komplettas med Hi Records-ekande blås och ett rörelseschema som är släkt med gamla tiders soul revues och legendariska sångare. Ja, Charles Bradley lyckas verkligen förena James Brown och Al Green utan att det blir en brungrön röra av allt.
Timo Kangas
