Jordmån

Dela den här recensionen:

I förra Lira-numret utsågs Jan Johanssons och Georg Riedels Jazz på svenska till den viktigaste svenska jazzskivan någonsin. Med fin tajming tar sig Peter Bryngelsson an att nytolka denna superklassiker, som ju i sig själv var tolkningar av folkmelodier som sedan blivit kanonifierade. Redan från första sekunden av inledande Brudmarsch efter Larshöga Jonke sätter han tonen, eller kanske snarare glider mellan tonerna, på sin dobro. Med sig har han inte mindre än nitton musiker som medverkar på albumet i olika hög grad, och konceptet är just att låtarna speglas i det nutida Sverige. Här hörs mikrotonalt kurdiskt violinspel, klezmersaxofon, nyckelharpa, västafrikanska slagverk och mycket mer.

Bryngelsson själv spelar femton instrument, de flesta strängförsedda, och nästan alla låtar följs sömlöst av en svans som han har skrivit, inte olikt hur han gjorde på Urban Turbans geniala debutskiva. Polska efter Höök Olle förses med bluesig elgitarr, andra spår blir folkrockiga med trumset och Kenny Håkanssons distade gitarr. Visa från Utan-myra sjungs av Marie Selander som med perfekt darr på stämman skildrar den olyckliga kärleken. Hon gör även en oerhört sorgsen Emigrantvisan, och till min glädje sys den ihop med den briljanta Emigrantlament från just nämnda Urban Turban-platta. 

Precis som Jazz på svenska i högsta grad förtjänar den där förstaplatsen sitter det fint med en nytolkning av hela skivan, och den synnerligen eklektiske Bryngelsson har i decennier ägnat sig åt att på liknande sätt smälta samman till synes helt skilda musiktraditioner. Även här gör han det riktigt bra.