Gillian Welch / Gillian Welch & David Rawlings

Dela den här recensionen:

Hon är en av sin generations allra största. Så bra att hon var tvungen att uppfinna en egen genre för att inte skugga de andra, hon kallar den American primitive och två av dess urkunder är plattorna Time och Soul journey, vilka gavs ut med två års mellanrum i början av tvåtusentalet. Senaste Welch-plattan The harrow and the harvest kom 2011 och sedan dess har Gillian och hennes ständige följeslagare och partner, den briljante David Rawlings, gett ut skivor under namnet David Rawlings Machine. Senast Nashville obsolete 2015 och Poor David’s Almanack 2017.

Så, detta mörkrets år 2020 beslutar sig Welch och Rawlings att det är dags att lätta på locket till den sångskatt som spelades in i tiden kring Time och Soul journey. Och som sprits på cocktailen ett album med favorit-covers som Dylans Abandoned love, John Prines Hello in there och Cash & Carters Jackson, skriven av Jerry Leiber och Billy Edd Wheeler. 

Om man ska börja i cover-plattan All the good times så är den naturligtvis genomgående riktigt vass med toppar som Dylans Oh babe it ain’t no lie, Fly around me pretty little miss, Ralph Stanleys All the good times are past and gone och Gillians hudlöst fjäderlätta Hello in there. Och det är här det ligger, hur bra David Rawlings än är så äger han inte Gillians gåva att stanna tiden, bygga om den och ta lyssnarens hela själ i besittning. Men tillsammans är de ett oslagbart par som följer, stöder och utmanar varandra. På Boots No 2: The lost songs, vol 1, är Gillian tyngdpunkten och David stödjebenet. Plattan är den första av tre planerade med överblivna låtar från tiden kring Time och Soul journey. Ja, det hade räckt till två-tre ytterligare karriärer. Det är två till tre minuter långa stycken. Rudimentära, huggna i ett par mejselslag ur Appalachernas erosionsbeständiga bergsrygg. Gillians skarpskurna berättande och Rawlings skeva klangläggning. En låt som Mighty good book eller Strange Isabella måste ha legat på målsnöret för att halka med på Time, och Valley of tears på Soul journey. Här finns ju inte en Elvis Presley Blues eller One monkey eller den drömska I dream a highway. Men det är ändå sexton låtar att betrakta som en gåva till oss som vandrar i tider av förvirring. Och snart kommer volym två.