Tiden i kloster fick Torbjörn Zetterberg att bejaka det inre sökandet – nu tar han revansch med nyfunnen jazzglädje.
Text: Patrik Lindgren
Bild: Knotan
Kontrabasister är ofta antingen långa och senigt gängliga (tänk Jasper Høiby eller Nina De Heney) eller annars kraftfullt biffiga (Charles Mingus och Sebastien Dubé). Torbjörn Zetterberg är mer … rätt liten. Men han räds sannerligen inte att ställa de riktigt stora frågorna. Och dessutom söka efter svaren.
Så när han efter sin senaste egna jazzskiva, med den för honom så typiskt pregnanta titeln Torbjörn Zetterberg skildrar kvinnans kamp, började ifrågasätta vad han egentligen höll på med så resulterade det i ett par rätt så radikala karriärdrag. Först släppte han jazzen. Sen släppte han allt.
– Jag hade under en lång period skrivit helt annan musik vid sidan om, utan att ha någon direkt plan med det. Mer av poplåtar med text. Det där gick hand i hand med något slags mer allmänt sökande – jag var lite less på vad jag höll på med helt enkelt. För även om jag egentligen redan gjorde det jag ville göra, egna plattor med egen musik, så fanns ändå känslan av att trampa på i samma fotspår. Så jag ville testa något helt annat.
Det blev indiepop under aliaset Folke, hans andranamn. Två album som gavs ut under åren 2008 och 2009, bägge med Johan Berthling som producent. Skivor som togs emot rätt välvilligt och försiktigt positivt men också rätt avvaktande och svalt. Kanske hördes det att det fanns fler frågor att ställa. För det fanns det.
2010 flyttade Torbjörn in på ett zenbuddistiskt tempel.
– Det var efter att jag hade gjort den där andra Folke-skivan. Det var som nästa steg i den där känslan att trampa runt i samma spår, en känsla av otillfredsställelse. Ett vidare sökande. Då var jag helt borta från musiken i ett år.
Hittade du något? Eller, snarare, var det bra för dig?
– Absolut, det var bland det bästa jag gjort. Men det är svårt att uttrycka i ord vad jag hittade, det är mer som ett sökande i sig självt. Man söker svar på de stora frågorna. Vad är meningen med existensen? Allt det där.
Är det ett sökande som fortgår?
– Ja, det var något jag ägnade mig åt innan och något jag fortfarande gör. Rent praktiskt mediterar jag varje dag.
Att sökandet och vistelsen på klostret satt sina spår är uppenbart bara genom att läsa låttitlarna på Torbjörn Zetterbergs nya skiva som släpps i dagarna. Hyllning till ovissheten. Mästare av vad. Visa från mitten av universum. Och den lite kryptiska 1+1=1.
Att både bandet och skivan skulle heta Torbjörn Zetterberg & Den Stora Frågan visste han redan i ett tidigt skede. Liksom att skivans själva idé skulle vara att spegla det han ägnat sig åt under den här perioden. Bandet är en kombination av gamla och nya spelkamrater: Jonas Kullhammar, Mats Äleklint, Alberto Pinton, Jon Fält, och så den spännande portugisiska trumpetaren och flygelhornisten Susana Santos Silva som Torbjörn träffade av en tillfällighet på en festival i Portugal och nu börjat spela regelbundet med.
Jag upplever din musik som på samma gång komplex och rätt avancerad när det gäller arrangemang och så vidare, och samtidigt rå och stökig och rätt enkel – hur hänger det ihop?
– Jag tror jag förstår vad du menar, och det är lite märkligt – jag känner mig mer och mer barnslig när jag sitter och skriver musik. Inte så att jag tänker så, men mycket av det som kommer ur mig nu är nästan som barnlåtar med väldigt tralliga melodier – samtidigt som jag verkligen försöker vara seriös musiker och kompositör! Varför det blir så vet jag inte!
Barnsligt – du menar enkelt?
– Ja, naivt. Ofta när jag sätter mig för att låta de idéer som kommer komma – så gör jag det med tanken att skriva något seriöst mästerverk, men det som kommer är en naiv trudelutt … Haha!
Du har en ganska fysisk spelstil, du vickar och tänjer och stångas – ibland ser det ut som att du liksom för en slags konversation med ditt instrument, säger något och sen lyssnar?
– Jag kan uppleva spelandet som att kasta sig ut för ett stup och se vad som händer! Man slår till en sträng och bänder lite på den, och det händer olika saker varje gång – ibland skriker den till, ibland bara dör den, och så får man svara på det, ta det därifrån. Så det är absolut som en konversation, om man bara kan vara lyhörd. Och det gillar jag, att se vad instrumentet har att ge tillbaka.
Även om du med undantag för klostertiden fortsatt att spela jazz i andras band, inte minst Jonas Kullhammar Quartet, så känns det lite som att du nu gör någon slags comeback till jazzen?
– Ja, för mig själv känns det så. Det är sju år sedan min senaste egna jazzskiva kom, och efter det har jag inte gjort något eget, inte haft något eget band eller så. Och även om jag inte vet vad som sker i framtiden så känner jag verkligen just nu för att spela jazz och improviserad musik. Jag känner en glädje nu, det är en slags personlig revival för mig att spela improviserad musik igen – det känns väldigt fint. ¶
Först publicerat i Lira #1 2014. Du vet väl att som prenumerant har du tillgång till hela arkivet digitalt? I dagsläget alla tidningar sedan 2008, men det kommer att byggas ut successivt. Alla tidningar sedan starten 1994 finns också att beställa som lösnummer.
