Trio Joubran
Curious Classics, Konserthuset, Stockholm 25 februari 2020
I torsdags invigdes Re:Orients festival Curious Classics med en konsert med en palestinsk oudvirtuos. På tisdagen följdes det upp med inte mindre än tre dito – bröderna Adnan, Wissam och Samir Joubran. Framträdandet på Konserthusets stora scen får en mäktig inledning, när poeten Mahmoud Darwish i inspelad form läser ett av sina verk medan texten är projicerad över hela den enorma fonden. I bakgrunden hörs atmosfäriska synttoner, efter några minuter smyger lutor och slagverk sakta in, och låten växer så småningom i ett rejält crescendo.
Oud må vara ett inte särskilt ljudstarkt instrument i vanliga fall, men gruppen har förmågan att just få många låtar att stegras i volym och bli oväntat kraftfulla. Brödernas intensiva tremolospel gör sitt till, men också de båda slagverkarna som med ett antal instrument vardera bygger upp dynamiken och dramatiken med stor skicklighet. Också cellisten Valentin Mussou är viktigt i samspelet, och kan gå från mjukt kompande pizzicato till rytande stråksolon i det lägre registret eller hetsigt snabba sådana i det övre.
Bröderna växte upp i Nasaret där deras far byggde lutor, och Wissam Joubran är numera den fjärde generationens oudtillverkare och har byggt trions instrument. Ockupationen av Palestina sätter förstås sina spår, och Samir Joubran berättar att de ser lutorna som sina vapen med vilka de kämpar för frihet. Det laddade talet följs av nästa inspelade gäst, den forne Pink Floyd-vokalisten Roger Waters som sjunger en egen text. Han funkar förvånansvärt bra i bandets annars oftast instrumentala musik, och Samir visar i en klassisk arabisk kärlekssång att han även är en utmärkt sångare, men Trio Joubran är ändå som bäst när de låter instrumenten tala.
Alla sex är förstås oerhört virtuosa, och de tre bröderna växlar ofta snabba solon med varandra, ibland är dessa bara någon fjärdedelsnot långa och studsar fram och tillbaka så hastigt att man knappt hinner se vem det är som spelar. Andra gånger drar de iväg i betydligt längre och mycket dramatiskt uppbyggda solon.
Den lysande slagverkaren Youssef Hbeisch bygger upp en dynamisk och stadig grund med sina darbukas, och i en av konsertens lugnaste låtar spelar han enbart sporadiska men mycket smakfullt placerade fingerslag på cymbalerna. Kollegan Habib Meftah Boushehri smattrar fram rytmer på sin cajón, dunkar fram en puls på en stor kalebass eller lägger mjukt vispspel på virveltrumman, och i en låt bryter han ut i känsloladdad sång.
I första extranumret briljerar Hbeisch genom att kombinera instrumenten med intrikat handklappande, och konserten avslutas ännu på ett ännu mäktigare sätt än den inleddes när publiken sjunger allsång, anförda av Samir Joubran, medan musikerna turas om att spela solon. Såväl åhörare som bandet tycks bli djupt tagna av detta.
text: Rasmus Klockljung
bilder: Hélène Lundgren
