Trio HLK & Evelyn Glennie
Fasching, Stockholm 11 februari
De flesta som lyssnar på jazz har antagligen hört mängder med standardlåtar, alltså de där klassikerna som ofta skrevs för många decennier sedan och har spelats av otaliga musiker sedan dess. Men de har sannolikt inte hört standards så som skotska Trio HLK tolkar dem, och nyckelordet här är just ”tolkar”. Gruppen dekonstruerar låtarna fullständigt, analyserar deras minsta beståndsdelar, och bygger sedan ihop något helt egenartat där det bara stundtals går att känna igen små fragment av vad ursprunget var.
När trion dessutom slår sig ihop med den ikoniska slagverkaren Evelyn Glennie tillförs ännu en dimension. Glennie är den som skapade rollen som slagverkssolist inom konstmusiken, och genom åren har tonsättare över hela världen komponerat hundratals verk specifikt för henne. Men hon nöjer sig inte med att stanna i konserthus och med symfoniorkestrar, utan har samarbetat med alla från Björk till fri-impro-musiker. För Glennie är allt instrument, och hon lägger då och då upp videor där hon improviserar med lika stor upptäckarlusta och inlevelse, oavsett om det är på ”riktiga” instrument som virveltrumma eller på diskbänken hemma i köket.
Deras version av Wayne Shorters ESP inleds med en vibrafon som ringer så länge att den aldrig hinner tystna utan blir liggande som en matta i flera minuter och nästan skapar rundgång i öronen. Helt plötsligt avbryts det av att Ant Law dundrar fram ett stenhårt riff på sin åttasträngade elgitarr och trummisen Rich Kass hänger på.
Det som nog tydligast avslöjar att klassikern Blue in green är ursprunget till ett annat stycke är att scenen badar i vackert blått ljus medan fonddraperiet får en varmt grön färg. Här växlar Glennie mellan vibrafonen och två orkesterpukor, men under hela konserten spelar hon aldrig ett enda slag på pukorna utan använder dem helt enkelt som stora resonanskroppar. Ovanpå det ena skinnet har hon nämligen placerat en mängd små upp-och-ner-vända cymbaler och på den andra en ramtrumma, ett par mini-timbales och andra trummor, och dessa spelar hon med stor intensitet.
Jazz må alltså finnas någonstans i botten, men musiken får snarare drag av bland annat progrock och metal, med otaliga avancerade rytmer, hårda riff, och massvis med oväntade vändningar. Under ett solostycke spelar Rich Kass den kubanska clave-rytmen med både händerna och fötterna – i fyra olika tempon. Samtidigt.
Cymbal- och gitarrmanglet i en låt som bygger på Bachs cellosvit får mig att tänka på metalbandet Meshuggah, som är känt för sina hyperexakta polyrytmer och var tidigt ute med att använda just åttasträngade gitarrer för att få ett riktigt fett ljud. Och mycket riktigt, efteråt passar Ant Law på att hylla just dem.
Det bjuds dock även på några lugnare stunder. Konserten inleds av Trio HLK med en låt helt utan dist, med melodiskt spel på både piano och gitarr, som visar sig vara skriven av Jerome Kern. I andra set får följaktligen Evelyn Glennie börja själv, med ett stycke för det melodiska metallinstrumentet halo samt en inspelad pianostämma som i princip enbart består av två snabba bastoner per takt, och ”som går i fyrtakt, för ovanlighets skull ikväll” som hon glatt påpekar.
Den här konserten ger oss både en extremt spelskicklig och egenartad trio och en av världens absolut främsta och mest mångsidiga instrumentalister, men det är faktiskt inte komplexiteten eller oförutsägbarheten som står i centrum här, utan helt enkelt riktigt bra och spännande musik. Den tar sig bara ett helt eget uttryck.
text & bilder: Rasmus Klockljung
