Isabella Lundgren
Södra Teatern, Stockholm Jazz Festival, 16 oktober 2019
Den är en av Bob Dylans mest älskade och spelade låtar. Under den senaste vändan i Sverige med Never ending tour var den en av hans två extranummer. Isabella Lundgren öppnar den utsålda releasespelningen med att göra den först som koral, a cappella, stående ensam i mörkret på Södra Teaterns scen, för att sedan tända upp ljuset, och bjuda in bandet till en skitig bluesshuffle.
Lundgrens take på Bob Dylans Blowin’ in the wind är emblematisk för hennes spännvidd som artist, från det nära, sköra i den ensamma rösten till det råa svänget i polyfon samklang och Södran älskar henne från första utandning.
Hon berättar om tonårskärleken som ledde henne till upptäckten av Dylan. Och till den värld som Nobelpristagaren från Duluth öppnade för henne. Ja, hon är en av följarna. De som måste leta vidare, lyssna djupare, söka bredare för att öppna fler rum i det levande templet av text som är Dylans verk. Hon söker och visar oss det hon hittat på det mest ärliga, rättframma sätt.
Isabella Lundgren och Brian Kramer. Bild: Leo Ahmed.
På nya skivan Out of the bell jar varvar hon några av Dylans mest kända låtar, som It ain’t me babe, The times they are a-changing och Forever young med den naturstormande Yeats-anstrukna Lay down your weary tune och storstadsbluesen Trouble, från en av Dylans mer okända album Shot of love, vilken ofta räknas som den tredje plattan i hans ”kristna” vändning. Titelspåret är hennes egen komposition tillsammans med bluesmusikern Brian Kramer som också gästar denna kväll under Stockholm Jazz Festival.
Tillsammans med sin briljanta, sömlösa trio med Calle Bagge, Niklas Fernqvist och Daniel Fredriksson, nu utökad med violinisten Daniel Migdal och pedal steel-gitarristen Johan Lindström, gör hon något helt annat av såväl Trouble som It ain’t me babe. Och har man varit det minsta tveksam till projektet som sådant så sopar Lundgren bort det med en nervig version av ”världens bästa kärlekssång” You’re gonna make me lonesome when you go – ursprungligen skriven för skilsmässoplattan Blood on the tracks – i basisten Niklas Fernqvists känsliga arr.
I Daniel Migdal har hon hittat sin Scarlet Riviera – fast inte streetversionen med svärd och ormar i turnéväskan utan orkesterdikesversionen som spelar med den västerländska konstmusiken i stråken. Och Johan Lindström bidrar alltid med det där öppnande spelet. Med stålet som en dyrk småpratar han från sin pedal steel med Bagge under dennes solospel, lirar pizzicato med Fernqvist och bytt till Fender Telecaster gör han och Lundgren en rå, blytung version av It’s alright, ma (I’m only bleeding) på duo. Och där får vi också se den urkraft som Lundgren besitter. Den och avslutande, oväntade men fullständigt logiska Ring them bells från Dylans Oh Mercy är några av konsertens absoluta ögonöppnare.
”Ring them bells ye heathen from the city that dreams / Ring them bells from the sanctuaries cross the valleys and streams / For they’re deep and they’re wide / And the world is on its side / And time is running backwards / And so is the bride”
Isabella Lundgren visar återigen vilken fantastisk uttolkare, liveartist och berättare hon är. En förkunnare som med sitt vänliga, rättframma allvar och tvivel får oss att vila i texter som öppnar världar och stänger mentala dörrar till ignoransens och hatets falska försångare.
Ensam på scen i en nedsläckt lokal förklarar hon att svaret finns ibland oss. Det är svårt att tänka sig en bättre uttolkare av Bob Dylans ord.
Magnus Östnäs
