Gustaf Rosenbergs Amalia

Dela den här recensionen:

Pianisten Gustaf Rosenbergs spel präglas av ett ljust, öppet sinne som antingen avspeglar en inre kvalitet eller så drivs malmöiten av en vilja att beskriva världen för oss på det sättet. Gustaf Rosenbergs Amalia är denna kvartetts debut och består av Rosenbergs egna kompositioner. Men Rosenberg är ingalunda debutant, med många timmars palltid i Malmö Jazz Orchestra, i Tegla Kvartett och i Josgrejen.

Rosenbergkvartetten har ett lekfullt förhållningssätt till sin moderna jazz där kompositionerna vilar på såväl tillbakablickande romantik och i stunden varande vemod. Men de gör helt klart sitt eget av det. I Vals inleder saxofonisten Edvin Lorinius eftertänksamt och med lätt motstånd, puffandning, klaffekon och fras i kanterna innan kvartetten går in och stöder i melodin med Rosenbergs lätta klangläggning, kontrabasisten James Whife i mörkbetsat pizzicato-spel, innan Rosenberg tar över i ett kort återhållet solospel, hela tiden backad av Kristoffer Rostedts tydliga och delikata ride-spel. Kan enkelt tänka mig den här kvartetten dra iväg i en stenhård bop-rökare, men man gläds åt att det avvägda, prövande spelet genomlyser kvartettens etos. Tänker understundom på Chick Coreas sena 1960-tal och något av Steps ahead, kanske mest med tanke på Edvin Lorinius saxspel som i och för sig är mindre melodramatiskt än Breckers men har en fint sätt att avtäcka det levnadsvärda i vemodiga dagar.