Världens Band

Dela den här recensionen:

Det som år 2012 började som ett intressant projekt med rötterna i ett Ethno-läger har för varje turné och inspelning finslipats allt mer till en synnerligen säregen ensemble. Världens Band består numera av tretton medlemmar från fem länder och tre kontinenter, där alla bidrar till att göra dess repertoar och sound helt unikt.

På det andra studioalbumet ligger fokus främst på egna kompositioner, och inte mindre än åtta av bandmedlemmarna, samt producenten och managern Erik Rask, har bidragit med material. Dessutom består de flesta spår av flera olika låtar som övergår i varandra, ibland en efter den andra, andra gånger kommer bara ett kort avsnitt innan återgången till den föregående melodin. Därmed sätts så gott som alla bandmedlemmar i fokus vid olika tillfällen.

De mest framträdande är dock, föga förvånande, de båda huvudsakliga vokalisterna. Sydindiska Charu Hariharan sjunger på både hindi, tamil och sanskrit, och brister emellanåt ut i långa fraser på konnakol, det rytmspråk som indiska slagverkare använder. Abdou Cissokho från Senegal har skrivit ett helt gäng av låtarna och sjunger på mandinka och wolof. Hans porlande kora dyker upp i små mellanspel eller som soloinstrument här och där.

Arrangemangen är häpnadsväckande avancerade och det händer ständigt något nytt, men trots att gruppens medlemmar bor så utspridda är detta inte någon ihoppusslad studioprodukt. Jag såg Världens Band live i somras, och de är oerhört ösiga och tajta även då och visade att de komplexa arren sitter som gjutna också på scen när de spelade det material som nu släpps på skiva.

Skillnaden är förstås att det i inspelad version går att lägga på ännu fler instrument. De båda slagverkarna utnyttjar såklart detta, och med sin uppsjö trummor, shakers, rassel, cymbaler och mycket annat förändrar de ständigt både rytmer och ljudbilder. I en reel spelar den skotske flöjtisten David Foley även den irländska ramtrumman bodhrán på ett ruggigt snyggt sätt och driver därmed på hela låten.

Kompsektionen består dessutom av gitarr, mandola och elbas, och får ibland sällskap av Anna Malmströms fett riffande basklarinett. I sättningen finns även blockflöjter, engelskt dragspel och två fioler, så det är onekligen många trådar som har vävts ihop till den färgstarka och konstant föränderliga skapelse som fått namnet Dadjalo.