Kim Persson

Dela den här recensionen:

Har ni hört talas om flöjtisten Kim Persson? Om inte, lägg namnet på minnet. Med nyligen avlagd masterexamen på Kungliga Musikhögskolan står han nu där, med eller utan jobb. Gäller det senare är det bara en tidsfråga innan han haffas av något band där kraven på musikalitet är hög och bristen på fantasi lyser med sin frånvaro. Det är sällan helt enkelt att ta till sig en soloflöjtskiva och lite får jag kämpa även här, för jag tycker att Kim Perssons spel skulle göra så mycket mer susen med några kompmusiker, även om han i sitt spel är en flöjtens Filip Jers, vilket innebär att han i princip fixar att kompa sig på samma flöjt han spelar melodin.

Det börjar lite traditionellt med en hemsnickrad polska men redan i denna visar personliga Persson sina egensinnigheter på sitt instrument. Inspiratörer är bland annat Jonas Simonson och Steinar Ofsdal. Jag tycker nog att det både tack vare det rytmiskt väsande och det klassiskt barocka spelet andas väldigt mycket Ian Anderson men i viss mån kör Persson över sina förebilder som en överhettad Cristiano Ronaldo. Trots sanslöst skickligt spel är Kim Persson inte en övermänniska utan tar ibland till sig själv som kompmusiker i några flöjtpålägg, samt Santiago Torres på slagverk. Han bjuder på många sköna och kärleksfulla klacksparkar med Bachs trudelutter och kanske kan vi härmed utse Kim Persson till flöjternas Zlatan Ibrahimovic. Avslutningsvis en varudeklaration: innehåller exempelvis elfsborgspipa, dubbelflöjt och subkontrabasblockflöjt. Det finns tydliga spår av påhittighet.